Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När de döda stjäla. Av Thomas Thorn. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
miljö. Här är bilen, skynda på,
tidningen står aldrig still.––––
Vi åkte på nytt i bil, men nu doftade
inga röda nejlikor. Vi steg på nytt in j
sjukhusets korridor; utanför dörren stod
ambulansvagneh. Två brandsoldater var
på väg in med en bår, eskorterade av
två poliskonstaplar. Jag ställde mig i
deras väg: under en grå filt låg Walden;
det var Walden, med ett litet rött sår i
högra tinningen till hälften dolt av de
svarta hårstriporna. Jag såg filten höja
och sänka sig i en lugn andnings rytm:
Walden levde och klockan i
korridoren var 5 minuter över 3.
Jag har sett tillvaron genom många
dagrar men aldrig förut har en sådan
slöja av overklighet täckt tingen och
händelserna för min blick och för mitt
medvetande som under de stunder som
nu följde. Jag tror att följande skedde:
En sköterska visade brandsoldaterna
vägen in i det lilla
undersökningsrummet; strax därpå kom alla tre åter ut
och sköterskan gick uppför trappan för
att tillkalla tjänstgörande läkaren. Det
gick en stund, och Pilten klämde min
arm under en viskande fråga: såg du
att han levde? — Medan Ek
intervjuade konstaplarna och vann deras
hjärtan. Sköterskan återkom från trappan;
läkaren var icke på sitt rum men
antagligen i matsalen, trodde hon och gick
att hämta honom. Ek gjorde en
anmärkning över att det saknades telefon
och konstaplarna påpekade att sjukhuset
var gammalt och litet. Piltens hand
kring min arm darrade så starkt och
ihållande att även jag började skaka
som av köld. — Plötsligt öppnades
dörren till undersökningsrummet — alla
blickade överraskade upp; — jag
väntade, jag erkänner det gärna, att den
döde eller döende skulle komma ut,
och Pilten stelnade till. M.en det var
endast läkaren, Erik Damm.
Han såg oss, hälsade och frågade i
ämbetston efter sköterskan. Hon kom
just tillbaka från sitt sökande och Damm
tilltalade henne med en viss grad av
tillrättavisning i rösten:
— Om jag går till matsalen säger jag
ifrån, det bör syster veta. Jag var
därinne, på expeditionen.
De båda vita rockarna försvunno och
dörren stängdes. Fem minuter, eller
fem år gledo förbi, jag vet icke. så noga
vilket, innan Damm åter kom ut och
meddelade med ämbetsröst:
— Han dog nu, kulan har gått tvärs
igenom stora hjärnan och fastnat i
kraniets motsatta vägg. Underligt att han
levde så länge!
Ek tog upp sitt notesblock och
började skriva under det han bjöd Damm
en cigarrett och frågade efter en
telefon.
Poliskonstaplarna hade order att än
en gång noggrant genomsöka den dödes
kläder och gick att verkställa detta.
Jag, med Pilten fasthängande vid min
arm, gick fram till Damm som stod hög
och stram i sin långa vita rock. Mitt
medvetande var kaos men ur detta kaos
kristalliserade sig ut en enda tanke, söm
tog formen av en fråga:
— Hör du, Damm, kan de döda
leva? Och omedelbart efteråt hörde jag
Piltens röst:
— Ja, hör du, Damm, kan de döda
stjäla?
Damm såg på oss med road min:
— Hur är det, gossar,
förmiddags-supning? Gå och bada och sov och ät
sedan supé med mig på Imperial kl. 9.
— Hej, jag har bråttom!
Han vände sig mot dörren men Pilten
ställde sig i hans väg, tog honom i famn
och gav till ett skallande skratt. Det lät
hemskt i den ekande korridoren. Damm
såg på Pilten och hans min blev
allvarlig :
— Gossen är förstörd av sprit och
brist på sömn. Det är bäst jag tar hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
