Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sera mitt för näsan på tullen? Nu är
det en vulkan i utbrott som vi dansa på.
Om vi åtminstone hade. . .
Han avbröt sig utan att det beredde
Gaston några svårigheter att supplera
det ord han utelämnade. Därpå
skakade han på sig och vände sig till
Goriau och Lecoq, som i stum
tjänstehållning iakttagit honom.
— Vi ha en tydlig och enkel plikt
att fylla åtminstone, sade han. Låt oss
bara se genom den här lagerbyggnaden
ännu en smula, om er ficklampa
räcker några minuter till, Goriau, så
skola vi––––
Han hejdade sig åter mitt i meningen
och försvann med snusande näsa inåt
hallen, följd av de båda liégepoliserna.
Gaston stod kvar med blickarna
nag-lade vid jättemörsaren framför sig.
Ännu en gång då ljuset försvann inåt
hallen och konturerna av föremålen
kring honom blevo otydligare,
genomlöptes han av en överväldigande
mardrömskänsla. Allt var en fantasi, en
hemsk och overklig fantasi... Vem hade
hört talas om eller tänkt sig sådana
saker mitt i tjugonde århundradet? Vem,
ens i hans yrke, hade trott någonting
liknande möjligt? Det måste vara en enda
hemsk mardröm — de tre groteska
jätteprofilerna som lyfte sig mellan
honom och Goriaus ficklampa i hallens
bakgrund voro endast fantasifoster ...
Herr Kessel och han hade aldrig funnit
denna byggnad bakom en välvårdad
villa nära Hervé . . . Allt var en fantasi,
och snart skulle han vakna på kontoret
i Liége — där ingen svarade i
telefonen i natt I.. . Minnet av herr
Kes-sels misslyckade försök att telefonera
dit flammade plötsligt upp i hans
medvetande och kom honom att spärra upp
ögonen. Låg det kanske någonting
bakom tystnaden på kontoret också ? . . .
Innan han ännu. fått tid att tänka ut
de möjligheter han med ens började
ana bakom denna tystnad, kom Goriaus
ficklampa hastigt åter närmare och han
hörde herr Kessel ropa:
— Man har tänkt på allt! Det är
ingen brist på patroner till de små
pistolerna, Gaston!
Gaston ryckte upp sig.
— Nå, och nu?
— Nu gå vi på besök hos
lagerbyggnadens ägare.
En halv minut senare drog herr
Kessel igen ytterdörren efter sig och med
en sista blick på den hemlighetsfulla
byggnad, som de just besökt, tog Gaston
ut stegen efter sin chef. Goriau och
Lecoq höllo sig två steg bakom.
Plötsligt kom Gaston att tänka på en sak
som han hittills glömt att förvåna sig
över och viskade:
— Monsieur, hur fick ni upp låsen
så lätt?
Herr Kessel skrattade till litet
egendomligt.
— Ni börjar finna att jag har anlag
för inbrott, Gaston? Men är det inte
bättre att en man gör brott för folket,
än att hela folket förgås? Och varför
inte också inbrott? Det är egentligen
Didier som hjälpt oss in i afton. En
av hans strafflagsprotogéer har gjort
en liten uppfinning — han fick gå fri
mot att han avstod från patenträtten!
— Ni finner mig omoralisk, Gaston?
Den unge tjänstemannen gjorde en
nervös axelryckning utan att svara.
Man vek om hörnet till den ödesdigra
lagerbyggnaden och tog åter av
norrut längs fasaden. Det hade svartnat
över hela rymden; ett par moln som
liknade ofantliga oktopeder hade kastat
sina fångstarmar kring hela
söderhimlen, och månljuset var borta. Herr
Kessel och Gaston trampade tyst i väg
tills de nådde slutet av den grå
fasaden. Framför den lyfte villan sig åter,
skum, med en och annan
mattglim-mande fönsterruta. Herr Kessel lade
handen på Gastons arm och vände sig
om mot de andra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
