Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sel stod orörlig kvar i sin första
ställning, betraktande de båda herrarna
framför sig med ögon, som till och med
kommo Gastons revolvermynning att
vibrera då han fångade en glimt av
dem. Äntligen hördes herr Kessels
röst, hes och osäker:
— Goriau och Lecoq, tag hand om
de där herrarna. Sök reda på vad ni
kan för att binda dem.
Det gick på nytt ett tidrum förbi,
medan de båda liégepoliserna började
leta i rummen bredvid för att
efterkomma sin förmans befallning;
situationen behövde inga ord, och ej så
mycket som en fråga kom från de båda
herrarna framför Gaston och hans
chef. Därpå voro Goriau och Lecoq
tillbaka med vad de behövde. Herr
Kessel åsåg i samma tystnad som förut
den hastiga process de gjorde med
monsieur Marty och hans vän. Först
när de voro färdiga därmed, sänkte
han sina båda revolvrar.
— Den gamla nattmössan Kessel
kom igen, som ni ser, monsieur Marty.
Monsieur Klotz, jag gratulerar till att
er sjukdom tagit slut — m i g, inte
er, monsieur. N i kan emellertid ha
den trösten att ni aldrig mer blir i
behov av läkare — aldrig någonsin mer.
Han kastade en blick på fönstret
vars gardin fortfor att vaja i
nattluften.
— Olämplig plats för samtal, som
ni valt, hein, mina herrar? Ni inser
det nu? Det händer att de slugaste
göra misstag, och att de blindaste
finna ett korn, hein? Och alltså
väntade ni er så mycket av numro All,
monsieur Marty, ni som vill ha det
glömt att ni är belgier? Var lugn.
Det skall bli glömt — för evigt.
Han avbröt sig och vände sig tvärt
bort från de båda fångarna, vilka först
nu då de började känna banden som
gjorde dem hjälplösa, tycktes vakna till
liv igen. Monsieur Martys ansikte
återtog småningom sin naturliga färg,
och hans medhjälpares agatögon hade
börjat brinna. De beto emellertid hop
tänderna, och ingen av dem sade något.
Gaston vände sig från dem, ännu
knappt klar i huvudet efter de sista
minuternas blixtsnabba följd av
händelser. Han fann sin chef stå lutad
över ett bord i rummets mitt, som var
belamrat av dokument.
— Våra papper, Gaston, mina och
era, från kontoret! Vi ha monsieur
Klotz där att tacka för transporten av
dem hit, som ni väl hörde på
verandan . .. Men jag tror vi ha honom att
tacka för mer.
Han vände sig åter till paret som
satt bundet i länstolarna.
— Ni tog med er rubb och
stubb, monsieur Klotz, ni sade det
själv. Får jag alltså be er att tala om
var ni har inspärrat min dotter och
hennes vän? Här i villan?
Gaston gav till ett utrop och stirrade
på honom — vad menade herr Kessel ?
Var det möj— — han hade ju hört
samma ord som sin chef på verandan,
men detta! Skulle fröken Kessel
och . . . Han avbröts av ett underligt
ljud från mannen med de agatsvarta
ögonen, Klotz. Det började som ett
hånskratt och övergick så småningom
i ett gällt rop. Plötsligt upphörde det
och monsieur Klotz satt några
sekunder som i väntan på något. Därpå
gjorde han en grimas med läpparna
och såg på herr Kessel.
— Vi äro tydligen förlorade, sade
han. Vi hade eljest en chaufför
därinne till vänster; jag hoppades kunna
väcka det nötet, men tydligen har han
rymt, om han inte har somnat. Jag
utlämnar honom härmed åt er,
monsieur Jean-Louis Kessel, om han
ännu finns kvar! Er kontorspersonal
finns två rum härifrån till vänster.
Till och med ni hade väl så småningom
funnit den i alla fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
