Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lille juden hade knappt slutat,
förrän monsieur Kessel, utan att fästa
sig vid hans hån, var ute genom dörren
till vänster. Gaston såg elektriskt ljus
som vreds på längs en korridor —
tom; hade monsieur Klotz’ chaufför
verkligen existerat, som han väl gjort,
hade han tydligen tagit till flykten.
Gaston nådde tröskeln från rummet
till korridoren tids nog för att höra ett
rop från sin chef där inifrån. Han
stirrade några sekunder längs den
matt-belagda och växtprydda korridoren;
plötsligt hörde han röster och
skyndade efter herr Kessel. Han fann
dörren stå öppen till ett rum —
tydligen en sängkammare eller ett
gästrum. Han såg in, och fann sin chef
lutad över en kvinnlig figur, som låg
utsträckt på en divan, och i full färd
med att lösa upp diverse band och
knutar kring ifrågavarande persons
händer och fötter. Just som han steg
över tröskeln, reste herr Kessel sig
upp och lyfte varsamt upp den person
han stått lutad över.
— Maud! Mitt stackars barn!
Det blev ett ögonblicks paus.*
Därpå korn fröken Kessels röst:
— Och papperen? Har du dem?
Och hur har du kunnat finna oss?
— Jag har både papperen, kära
Maud, och dem som stulit dem. Och
du . . .? Och monsieur Grooth? Hur
har allt gått till? Berätta!
— Vore det inte bäst att du gjorde
lös monsieur Grooth först, pappa? Låt
mig bara ligga ett par ögonblick, så är
jag strax bra igen.
Herr Kessel reste sig hastigt upp
och var innan Gaston hunnit
förekomma honom framme vid en annan
figur som låg placerad på en järnsäng.
Efter en minuts förlopp såg Gaston
honom resa sig på nytt.
— Nå, monsieur Grooth! Hur
skötte ni er vakt? Herr Kessels röst
var icke fullt så mild som för ett
ögonblick sen.
— Illa, monsieur. Fördömt illa.
Herr Tarras Grooth, som Gaston nu
igenkände, reste sig linkande upp och
började slå ut och upp med armarna.
Fördömt illa. Jag vill bara säga till
mitt försvar att jag blev överraskad på
ett sätt som kunde ha överraskat vem
som helst, tror jag. Det ringde och
jag öppnade, i den förvissning att det
var ni. I stället — — Hur har ni
kunnat finna oss, monsieur? Jag
trodde oss evigt förlorade.
— Tacka inte mig, monsieur
Grooth. Det har varit slumpen eller
försynen och inte jag. En nästan
underbar slump, eller––––
Tarras avklippte honom
oceremoniöst.
— Men era papper, monsieur! Nu
vet jag — ack, om jag kunde
berätta er allt på ett ögonblick —
— just innan vi blevo överraskade,
ringde det i telefonen; jag trodde det
var ni, men i stället var det något helt
annat! Monsieur, jag blev åhörare till
ett främmande samtal, och vad tror ni
det handlade om? Om era papper, så
säkert som jag står här, monsieur!
Ni tror mig väl inte, men så var det.
Det var två herrar som talade, och
den ene hette något på i. De talade
om bagaget i 0189, och att det
hade varit otillräckligt, och att allting
måste ordnas före i morgon! Nu
mindes jag egendomligt nog numret på
vagnen jag reste i den där- natten —
det var just det numret, monsieur
Kessel, 0189, så sant jag lever! Och
just innan telefonsamtalet kom, hade
jag kommit ihåg en annan sak som jag
glömt förut, jag, min eländige
dumbom. Det var något som hände den
natten då jag kom med tåget — vänta,
låt mig tala till slut, monsieur! Just
efter det jag hoppat ur vagnen, som
jag berättade er, i mannens från Liége
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
