Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rock, var det någon som stötte till mig
som var på väg längs tågsättet och som
steg upp i min vagn . . . Hur kunde
jag glömma det efteråt? Han hade en
brinnande cigarrett i munnen, och jag
minns honom lika tydligt som er. Han
var enögd, med ett hål efter det andra
ögat, och var brun som snus i ansiktet.
Jag glömde av det sedan, men nu f
jr-står jag. Förstår ni inte, monsieur?
Det måste ju ha varit mördaren!
Mannen, som mördade mannen från Liége,
som redan var död då, efter vad ni
säger! Förstår ni, monsieur, mördaren,
och det är naturligtvis hos honom
papperen finnas!
Tarras Grooth hejdade sig i sin
ström av ord. Herr Kessel hade givit
till ett skratt, och stod nu och såg på
honom.
— Ni skrattar ut mig, monsieur?
— Hm, monsieur Grooth . . . Vad
vill ni? Medge att er historia är
egendomlig. För det första vet jag att det
inte var mördaren som hade papperen.
— Vänta, monsieur!. . . Vågar ni
utlova att ni kan känna igen den
underlige medpassagerare som ni har
beskrivit för mig?
— Känna igen? Var som helst och
när som helst, monsieur!
— Det är utmärkt. Följ mig nu, är
ni snäll. Det är sent. Kom, Maud!
Utan att säga mera ledde herr Kessel
vägen tillbaka längs korridoren.
Hunnen till dörrtröskeln, som ledde in till
rummet, han och Gaston nyss kommit
ifrån, stannade han och gjorde en liten
gest åt Tarras som kom två steg efter
honom. Mittemot dörrtröskeln där herr
Kessel stannat, stodo de två länstolar,
där monsieur Marty och hans vän sutto
bundna. Herr Kessel vinkade Tarras
upp till sig.
— Var god och se, monsieur Grooth !
Detta är er värd från i afton och en
bekant till honom. Ni sade att ni kände
den person som mördade er vän man-
nen från Liége. Skulle han möjligen
finnas här i rummet?
Tarras steg fram — i nästa sekund
tog han ett steg baklänges och högg
herr Kessel i armen. Hans läppar
öppnades som för att ge till ett rop,
under det hans pekfinger osäkert
lyftes mot monsieur Marty i länstolen;
men innan hans stumma gest hunnit
förbytas i ord, vinkade herr Kessel
kort åt honom.
— Jag vet redan allt, monsieur
Grooth! Jag ville bara sätta er på ett
litet prov. Den herre som ni just
pekade på — hur är det det heter? pollice
verso — har redan erkänt för mig utan
att veta det, och dömt sig själv. För
i natt återstår det bara att sörja för
hans transport härifrån. Goriau!
Herr Kessel vände sig till den ene
av de båda liégepoliserna, som under
hans frånvaro bevakat fångarna, och
gav hastigt en order. Polismannen
försvann; man hörde ljudet av hans steg
mot trappan och deras knastrande i
gruset i allén utanför. Herr Kessel
gick till bordet, där de dokument,
monsieur Klotz förut på aftonen rövat från
hans kontor, lågo uppstaplade. Han
började bläddra igenom den ena luntan
efter den andra, under det de övriga
närvarande stumt iakttogo honom. Till
att börja med flögo hans fingrar
genom papperen och den ena högen efter
den andra sköts åt sidan; därpå gick
det långsammare och långsammare, som
om de papper han nu hunnit till voro
av ovanlig vikt. Till slut återstod endast
en bunt av dokument; den föreföll att
vara på femton eller tjugu ark. Herr
Kessel genomsåg vart och ett av dem
med ytterlig noggrannhet.
Plötsligt, medan de andra ännu
iakttogo honom i samma obrutna tystnad,,
öppnade sig herr Kessels läppar, och
det kom ett rop mellan dem, ett dovt
rop av förfäran.
— Maud! Gaston! Monsieur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
