Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Månvägen. Av Linda Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nuendo, till dess sorlet från matsalen
överröstade det svaga ljudet.
— Stackars liten, tänkte jag, hon
har blivit orättvist bannad, och jag sade
mig, att madame med all sin
älskvärdhet troligen kunde vara ganska
obehaglig.
Taffelmusiken stämde upp en marsch
— timmen — den ensamma, ljuvliga
timmen var slut. Jag hörde sorlet av
röster närma sig, lade mig till rätta och
antog den min av tåligt buret lidande,
som hindrar väluppfostrat folk att plåga
en med konversation. Däcket vimlade
snart av eleganta damer och herrar,
som under skratt och prat uppsökte
sina liggstolar och läto servera sig
kaffe. Sist visade sig min vackra
högergranne i vitt siden och briljanter. Hon
slog sig ned bredvid mig och ’’hovet"
lägrade sig runt omkring. Min
vänstergranne, som fann sin plats upptagen av
en beundrare till madame, hämtade
fogligt en stol och sköt in den mellan mig
och inkräktaren, alldeles intill väggen.
Mitt lidande utseende imponerade
inte alls på madame.
— Hur känner ni er, min kära
väninna? sade hon leende. Då jag
skakade på huvudet, fortsatte hon: Ni skall
icke hålla er ifrån oss. Prata! Skämta!
Flirta! Det är ett briljant läkemedel.
Hon skrattade melodiskt — nästan
alltför melodiskt för att verka naturligt —
och hennes ögon och tänder blixtrade
i kapp med briljanterna, hon bar. Att
den engelske plantageägaren till
vänster om mig lugnt läste en bok, utan att
ägna henne en blick, eggade henne
blott, att synas än mer strålande och
upplivad. Hon koketterade, briljerade,
var omväxlande öm, ljuv, stolt, vred,
slog lekfullt med sin solfjäder och
uppförde sig i allmänhet på ett sätt,
som väckte min förundran. Vad hon
pratade om minns jag ej. Jag lyssnade
icke, förrän jag plötsligt blev medveten
om att samtalet rörde sig om den
indiska ayahn.
— Jag måste med våld kvarhålla
henne i hytten, hon rev och slog mig
som en vildkatta. Vad skulle jag göra?
— de blixtrande ögonen sågo bedjande
mot himlen — ingen kan väl begära att
jag själv skall sköta min lilla Gilberte?
Hon får så lätt kramp och är ganska
ömtålig.
— Naturligtvis inte. — Det vore ett
tungt ansvar. — Ni har alldeles rätt
o. s. v. från hovet. Engelsmannen
bredvid mig sade:
— Jag tycker ni handlat mycket
orätt och dumt.
Fransyskan betraktade honom
förvånad.
— Men, min gud, invände hon, jag
har ju haft denna ayah i min tjänst ett
helt år. Hon har aldrig svarat mig,
alltid skött sina sysslor exemplariskt,
alltid varit ordhållig — och nu, därför
att Indien sjunkit ur sikte, och vi
ändock ej nått Frankrike — kantänka! —
förlorar hon alldeles besinningen och
vill vända om med lotsbåten. Jag hade
förberett henne på en lång resa. —
Ett löjligt uppträde för resten! —
Engelsmannen hade vänt sig till mig:
— Låt mig göra litet bekvämare åt
er, sade han och ordnade kuddarna
bakom mig, ni ser trött ut. Madame
betraktade honom med en gnista av
harm i sina strålande ögon. Hon var
icke van vid att herrarna i hennes
närvaro visade mig uppmärksamhet.
— Min ayah påstod att avlägsnandet
från Indien skulle bli hennes död och
ville på inga villkor inse det orimliga
i denna vidskepelse. Jag erbjöd mig
att återsända henne med första båt från
Neapel redan. Ingenting hjälpte. Hon
grät, bad, stormade, blev ond och talade
sitt eget språk. Jag förstod inte mycket,
endast att hon nedkallade himlens vrede
över mig. Vi skulle alla gå vår
undergång till mötes i en snar framtid.
Skeppet skulle rämna, havets vidunder
uppsluka oss och gud vet allt vad.
— Bäst att vi bereda oss på en salig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
