Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Månvägen. Av Linda Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och kommo småningom utom hörhåll.
— Har ni någonsin burit er åt på
det sättet? frågade engelsmannen.
— Har ni?
Han log: — Jag har aldrig varit
nygift. Troligen skulle jag uppföra mig
som alla andra.
— Jag förstår mig inte på detta
tillstånd — offentligt, sade jag och vi
skrattade båda.
Engelsmannen fick plötsligt syn på
madames ayah. Hon närmade sig,
liksom förra gången, från barnens
lekplats, denna gång långsamt och
frånvarande.
— Tala till henne, ni, som behärskar
hennes språk, det är synd om den lilla
stackarn, bad jag.
Min röst väckte ayahn till
medvetande om vår närvaro. Hon stannade,
betraktade oss misstänksamt och
ämnade vända om. Engelsmannen
ropade på henne. Hon kom närmare med
ena handen på relingen, lydig, men
beredd att fly. Jag förstod ej de ord, som
växlades, men av min grannes uttryck
begrep jag, att han kände sig förbryllad.
Medan de samtalade steg månen över
horisonten och tecknade en bred
silver-väg på det svarta vattnet. Indiskan drog
häftigt in andan och stirrade som
förhäxad utåt havet. Därpå sträckte hon
sina spensliga armar mot himlen och
ropade någonting med tonfall av så
vild glädje, att jag, ehuru jag ingenting
förstod av vad hon sade, dock kände
mig kuslig till mods. Ögonblicket
därpå var hon borta.
— Vad var det? frågade jag
förvånad och satte mig upp. Vad sade ni
till henne?
— Mitt barn, här har du vänner.
Oss skall du inte frukta. Vi känna dina
bekymmer och skola hjälpa dig. Hon
svarade: Jag blir nog snart befriad
från dem. Gud skall bygga en bro eller
sända en båt att återföra mig. Jag
väntar. Då sade jag åt henne: Säkert
skall han göra det i sinom tid. Gå nu
ned och vila. Ja, herre, svarade hon,
och sedan bar hon sig åt som om hon
varit förryckt.
Sorlet av muntra röster närmade sig
från dansplatsen. Madame med hov,
varma och uppspelta, stego ut på
däcket.
— Hur orkar ni dansa i denna
värme? frågade jag.
— Missklär det mig? Fransyskan
log och jag måste inom mig erkänna,
att jag sällan sett en kvinna stråla som
hon. Den atmosfär av hyllning, som
omgav henne, smickrade och livade
henne, så att t. o. m. hennes
konversation fick en anstrykning av kvickhet,
icke blott av den vanliga ytliga och
gnistrande lättheten.
— Jag måste ha nål och tråd, bad
hon. Den här odrägliga människan har
slitit sönder min klänning — hon
klappade en av de yngre eleganterna på
armen! Vi skola se, vem av herrarna
syr bäst! Sybehör anskaffades och i
tur och ordning fingo ’’hovets’’
medlemmar böja knä och anbringa några
styng. Medan de arbetade, vände hon
sig till mig och engelsmannen:
— Vad ha ni roat er med? Ha ni
talat filosofi?
Jag tyckte inte om hennes forskande
blick, ej heller den insinuation, som
låg i hennes leende. Jag svarade
liknöjt:
— Vi ha just inte haft mycket att
säga varandra. För resten har jag sovit
en god stund.
— Å min gud! log fransyskan och
lät sina vita tänder gnistra emot oss.
Ni nordbor! Min gud, min gud! och
hon skrattade tills ögonen stodo fulla
av tårar, som hotade att rinna utför
kinderna. Hon förde hastigt sin
doftande, spetsprydda lilla näsduk till
ansiktet. • •
— Och ni -^ detta till engelsman-
30. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
