Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Månvägen. Av Linda Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följa exemplet. Som det nu var
stannade jag och avbröt dem:
— Leta efter Gilberte — jag skall
hålla madame sällskap.
Engelsmannen gjorde sig fri från
fransyskan: — Var lugn i Behärska er!
Jag skall nog finna — er lilla
Gilberte.
Han gick. Madame kastade sig på
knä och glömsk av sitt utseende brast
hon i gråt och anropade Jungfru Maria,
Herren Jesus och alla helgon om
befrielse från den kvävande fasa, som
tryckte henne. Hon vände sig till mig
med samma bön om hjälp som nyss till
engelsmannen. Hon begrov ansiktet i
mitt knä och hela hennes kropp
skakade. Jag försökte lugna henne, tala
till henne — allt förgäves. Hon hörde
icke. Slutligen, då hon av utmattning
försjönk i en stilla jämmer, blev hon
medveten om, att även jag grät. En
av mina tårar hade droppat ned på
hennes bara nacke. Hon höjde sitt
våta, ömkliga ansikte mot mig, torkade
bort tårarna med handen, som ett barn:
— Ni deltar med mig? Ni hyser
medlidande med mig?
— Stackars liten, sade jag. Jag
kunde inte finna andra ord. Hon grep
mina händer och började tala om
engelsmannen. Häftiga, förvirrade ord.
En förtvivlad själs bekännelse, som jag
förgäves sökte avbryta, ty jag kände,
att hon skulle ångra sig och hata mig,
för vad jag fått veta. Sist brast hon
ut i otåliga frågor, om var han befann
sig, varför han aldrig kom tillbaka?
Vem som hade sina vägar förbi
måste omtala vad han visste. Om
ayahn och barnet kunde ingen giva
upplysningar. Engelsmannen hade gått
föröver, sade man, och letade nu
systematiskt igenom varenda plats där det
vore tänkbart att ett litet barn kunde
döljas. Madame kastades mellan hopp
och förtvivlan, till dess hon efter ett
svårt gråtanfall förlorade medvetandet.
En matros hjälpte mig att lyfta upp
henne i liggstolen.
Strax därpå återkom engelsmannen.
Hans ansikte var blekt och strängt. Då
han fick se den medvetslösa fransyskan
undslapp honom en suck av lättnad.
— Säg mig, sade han ivrigt, medan
han torkade svetten ur pannan, minns
ni vad ayahn ropade, när hon såg
månen gå upp?
— Jag vet inte vad det betydde,
men det lät så här, och jag härmade så
gott, jag kunde.
— Vägen, bron, översatte
engelsmannen och skakade på huvudet. Hon
var ju galen. Varenda själ är i rörelse,
men ingen har sett skymten av vare sig
ayahn eller barnet. Jag förstår inte hur
två varelser kunnat försvinna så
ljudlöst — spårlöst — hans röst sjönk till
en viskning.
— Madame är medvetslös, stackare,
sade jag för att leda hans tankar ifrån
de försvunna. Hon har stormat och
bett och gråtit. Skönt att hon får litet
vila.
— Hennes känslor skola inte döda
henne. Vad som ögonblickligen får
lindring i utbrott, dödar inte.
— Se inte på mig så, fortsatte han
lugnare. Jag är intet odjur och alls
inte orättvis. Jag vet, vad hon är värd.
Han andades hastigt. Vi sågo utåt
havet på den lugna, breda månvägen.
Samma tanke slog oss båda: Ayahns
ord: Vägen! Bron!
— Bron! Bron! stammade
engelsmannen. Det var den, hon menade!
Han slog sin knutna hand i relingen
upprepade gånger. Jag såg förskräckt
på honom. Jag kan inte vara lugn,
utbrast han, som om det varit åt hans
häftighet jag förskräcktes, och tillade:
Förstår ni inte — hon var ju min lilla
Gilberte — min lilla tös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
