Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Damms kärlek. Av Thomas Thorn. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han yttrat sedan jaktens början, slog
Damm bromsarna till. Gatukorsningen
barrikaderades av två spårvagnar vars
förare i förväntansfull overksamhet
lyssnade till polispipans löftesrika
oväsen. Det fanns ingen möjlighet att
komma fram — på gatan. Men i
nästa Ögonblick kastades bilen på nytt
framåt, jag såg oss köra upp på
trottoaren och buskar och småträd försvunno
under bilen. Vi hade gjort en stark
kurva och jag hade haft tillfälle, för
första gången, att kasta en blick bakåt:
Vår förföljare var nu alldeles inpå oss;
hans strålkastare bländade mina ögon.
Plötsligt ropade han högt och
segervisst, som om han med sin stämma
velat övertyga naturkrafterna:
—- Det håller!! Samtidigt hörde jag
motorn frånkopplas.
Och i nästa ögonblick var det gjort,
jag hade knappt, fattat det, knappt känt
det: Bilen hade med rasande ansats
gjort ett språng ut från kajen och
mjukt landat på Mälarens snötäckta is.
Omedelbart efteråt slog Damm till
motorn och vi rusade på nytt i väg i
riktning mot Långholmen. Jag kände en
obetvinglig lust att applådera som åt
ett oanat konststycke på cirkus.
Men vi körde redan vidare för full
fart. Och plötsligt kände jag min rygg
frysa till. Erik Damm körde med 80
km. hastighet rakt nedför backen; — en
hundra meter till och gatan skulle, vara
slut!, Jag kände till platsen, och på
bråkdelen av.en sekund hade
minnesbilden framträtt för min syn: gatan
slutade med en kaj, nedanför den var
Mälaren. Och där fanns ingen
möjlighet att svänga åt sidorna,
byggnadstomter med höga plank stängde
obönhörligt.
Utförsbacken hade än ytterligare
ökat vår hastighet; nu måste Damm
bromsa! — nu! — nu var det för sent!
Jag satt andlös; han saktade inte ens.
Jag såg på honom, han satt orörlig som
förut, med blicken riktad fast framåt.
Men på kajen bakom oss höll eri
surrande jättebil stilla, ett rovdjur som
icke vågade språnget. Dess strålkastare
följde’oss till dess vi svängde västerut
och försvann i vinternatten.
Den lugna färd som sedan följde
genom det snötäckta stjärnbelysta
Uppland hör till mina angenämaste minnen
dels därför att milda makter lät" ett
norrsken brinna över vår väg och dels
därför att Erik Damm var i dén glada
sinnesstämning som gjorde honom till
den mest fängslande bland vänner.
I övrigt hör icke denna biltur till
historien om Erik Damms kärlek på
annat sätt än att han därunder för mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
