Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Upptäckten. Av Gustaf Ullman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$^
Kapten Clausings gav supé med bal:
—■ ett av de yppersta numren för
stadens vintersäsong. —
Fröken Vendia, kaptenskans unga
släkting, som kommit i huset i höstas,
när frun blev så klen — gick, eller
rättare gled genom den fest- _
ligt upplysta våningen. För att
se till, att allt var som sig
borde, att ingenting fattades på
byffén och på det snart
färdig-dukade supébordet.
Men, fröken Vendia var en
särdeles klarvaken
nittonåring. Hon såg mer än man
begärde av henne. Fast hon
knappast ännu lärt sig att rätt
bedöma och räkna ihop, vad
hon såg. — Som sagt, hon
gled som ett blont, vitt litet
vackert spöke genom skaran
av muntra gäster — och hade
ständigt ögonen med sig. Och
hennes två, blekblå, skenbart
så djupt barnsliga ögon mötte,
eller rättare, flyktade förbi
löjtnant Hägerns mörkgrå,
skarpa — som så skickligt
till hälften gömde sin vasshet
under svarta, täta fransar av
ögonlockshår. —
— Han duger! tänkte
fröken Vendia, han är lika bra
sorti Elof.
Elof, det var kapten
Clau-sing, som gav festen, Vendias
frankas man. Som hon
uppriktigt beundrade. Ja, nästan
med en skymt av fruktan.
Ty, kapten Clausing var det
mest genommanliga, hon nå-
gonsin träffat på. Och därför kunde
hon inte fatta, att Nina, kaptenskan
tröttnat på sin ståtlige make. Att hon
vid hans sida gittat. — bli klen!
Fröken Vendias pigga blick märkte gillande
kaptenens spänstiga bugning över den
konfektskål, hon räckte ett
knippe damer. Och
ögonblicket därpå snuddade hennes
vaksamma uppmärksamhet vid
fru kaptenskan.
— Så dumt hon för
armarna! tänkte Vendia
ofrivilligt: vad alla hennes
rörelser äro tillgjorda, besvärade
— ja, fula! —
Fröken Vendia höll just på
att glida ur salongen ut i
matsalen, då fru Nina — med en
gest av sin något magra arm,
i halvärm av svarta spetsar
— bad henne:
— Å, lilla Vendia, se till
Otto ett tag!––––Otto, det
var makarnas enda barn, en
*?yf/\ treåring, som ständigt
beha-l\/ gade ligga sjuk, fast Vendia
fullt och fast trodde, att en
risbastu bäst skulle kurera
den lille plågoanden. —
Vendia böjde kort sitt vackra,
flätkrönta huvud och lydde.
Hon fann gossen försänkt i
lugn sömn, med de små
spensliga armarna under nacken.
Hon betraktade halvt
motvilligt, halvt nyfiket den lille.
— Nåja, sade hon sig själv:
just nu går han ju an — men
\ nog liknar han Elof mer än
s~::> Nina! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
