Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Upptäckten. Av Gustaf Ullman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medan Hägern förde kaptenskan på det
bonade golvet, kände lilla fröken Vendia
ett rus av triumf, som i sin nyhet rent
av bedårade henne.
— Så skall man vara, tänkte, eller
rättare yrade hon: som jag är! Och
inte som — Nina! —
sätt hennes pinsamma förvirring. Och
ständigt letade hennes yrvakna blick
efter den frånskilda damen med
livvakten. Hon dansade inte mera — hon
hade slagit sig till ro i ett soffhörn, och
de styvbenta med de grånade nackarna
hade åter slagit sin rund kring hennes
tydligen mycket säkert grundade tron.
Vendia visste inte, om hon såg rätt,
eller drömde. Hon hade något att hämta
i lilla salongen — kanske åt Nina —
och trodde den var tom. Det var den
ej. Över ett fotografiskrin med lock av
förstoringsglas kysstes — löjtnant
Hägern och den f. d. frun i svart och gult.
Hon ägde lyckligtvis en förmåga att
glida ohörbart, fröken Vendia. Hon
lyckades vända på tröskeln obemärkt.
— Det dansades, dansades. —
Vendia, som eljest aldrig kunde få nog
av det nöjet, hade med ens överfallits
av en förunderlig trötthet. Naturligtvis
fick hon ju lov att dansa med — ett
par gånger till även med löjtnant
Hägern. Men det endast plågade henne.
Enligt sin i grunden uppriktiga natur
skulle hon helst velat säga — om också
med gråten i halsen:
— Nu vill jag gå och lägga mig!
Men det gick inte för sig. Och hon
tyckte sig bli allt mer och mer omöjlig,
alldeles som om hon råkat dricka för
mycket till maten vid Clausings fina
supé. Hon såg sig om efter kaptenskan.
— Nina dansade, hon också, visst med
en av de något stelbenta kavaljererna
ur den svartgula damens livvakt. Vendia
måste medgiva, att dansa kunde Nina,
fast ett vaket öga såg, att själen inte
var med i leken. — Kaptenen däremot,
han var sig lik, osvikligt livlig och
road, just därför livande och roande.
Vem som helst kunde se, att inte han
var den, som körde gästerna ur huset.
— Vendia blev nästan förskräckt över
hans outtröttlighet. Den ökade på något
Man bröt upp, äntligen. — Herrar
och tjänare kappades om att pälsa på
festens alla trötta hjältinnor. Lilla
Vendia sprang, i full känsla av sin plikt,
av och an för att stå till tjänst. Tusen
ting voro glömda eller förlagda, gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
