Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts. och slut.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
började småningom bli kyligt. Trädens
kronor och stammar voro svepta i’ ett
fuktigt blått dis där det sjunkande
solljuset gjorde breda guldskimrande
bälten ; då^och då korsades de av ett
fallande boklöv, som glimmade till för ett
ögonblick i guldglansen och åter var
borta. Höstaftonens frid var outsäglig.
Herr Kessel, som dragit sin dotter
ned på sitt knä, mumlade för sig själv:
-— Och tio, femton mil härifrån; i
Frankrike...
Plötsligt ryckte han upp sig och såg
på sin dotter med "något av sitt gamla
uttryck i blicken.
— Det var; sant, sade han, vet du
något om hur detta krig tar sig ut i
neutrala ögon?
— Neutrala ögon, pappa ? Hon
betraktade honom oförstående.
— Ja — det finns ju ännu länder
som få sitta som åskådare till detta
förfärliga skådespel. Hur tar det sig
ut för dem? I Sverige, till exempel —
vet du något om––––
Hon gjorde sig loss från honom litet
tvärt.
— Pappa! ... Ja — jag hade brev
från . . . från monsieur Grooth, i
förrgår . . .Jag har visst glömt att tala om
det för dig? . . . Han är i London.
-— I London! Vad säger du?
-— Ja, hans onkel — du vet, han
talade om sin onkel, inte sant? —
hans onkel ångrade sig visst, monsieur
Grooth vet inte varför, och nu har
han skaffat honom in vid
generalkonsulatet, där. Du vet att han ville bli
diplomat. . .
Herr Kessel smålog med något av
den forna klipskheten i ögonen.
— Men det är ju utmärkt! Och
monsieur Grooth vet ingenting om
varför hans onkel. . .?
— Nej. Han kunde helt enkelt inte
förstå det. Onkeln hade plötsligt sökt
upp honom i Sverige. -’ ’ ’
— Så? Och tänk om en stackars
landsflykting inte långt härifrån kunde
ge en lösning till gåtan ?
— Pappa! Vad menar du? Du!
— Hm — jag vet inte. Låt höra
vad du själv tror... Du minns den
dag dä du och monsieur Grooth reste?
— Minns den ? Pappa!
— Seså, mitt barn. Jag ville inte
plåga dig mer, det försäkrar jag . . . Ni
gåvo er av vid tvåtiden, tror jag.
— Och jag, åtminstone, bedragen
av dig, pappa.
— Mitt barn, det var nödvändigt. ..
Nåväl, knappt en timme efteråt kom
jag ner på Didiers kontor —: jag kan
säga dig att det var bråttom där. Och
det första Didier sade till mig var :
"Hur är det med er skyddsling från
Sverige, monsieur?" — "Hän har
rest." —: "Så — vad var det han hette?
Grooth, inte sant?" — "Precis." —
"Så, monsieur! Och ni är fortfarande
lika övertygad om hans oskuld?" —
"Absolut." — "Hm... och om jag
talar om för er att vi just ha arresterat
en spion som heter eller påstår sig heta
Grooth och bedyrar* att han är från
Sverige, fastän häri faktiskt måste vara
tysk..." — "Didier," avbröt jag
honom, "låt mig genast se den där
-spionen!" Två minuter senare fördes en
fet herre på femtio år, som onekligen
såg tysk ut, in på Didiers privatkontor,
och jag tog itu med förhöret. Gode
Gud, vad mannen var förskrämd! Hän
hade kommit ut till botaniska
trädgården i Liége, och gett sig vidare och
fotograferat det gamla kastellet, som
ju förstås var ur bruk sen många år . . .
Men de dagarna var man inte så
nogräknad. Han hade ingen aning om
ut-rikessituationen, kunde inte ett ord
franska, och hade inte sett en, tidning
som han förstod på fyra dar . . .
Emellertid plockade jag ur honom nog för
ätt bli klar på att det .måste vara
monsieur Grooths onkel — var lugn för
att jag först satte skrämsel i honom!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
