Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts. och slut.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För säkerhetens skull telefonerade jag
till hotell Majestic i Ostende, där jag
visste att monsieur Grooth senior bott,
och fick signalementet. Det stämde,
och jag höll ett tal till honom på tyska,
vari jag påpekade att han oundvikligen
hade varit skjuten före solnedgången,
om inte hans nevö, min personlige,
högt aktade vän, varit. . . Jag lät
honom resa sin väg över Antwerpen,
sedan han lovat vid allt vad heligt var
att aldrig glömma vad han hade sin
förträfflige, dittills misskände brorson
att tacka for...
— Pappa! Du kunde ha tankar över
för något sådant då!
— Du har en vidhjärtad far, inte
sant, mitt barn? Men jag var kanske
inte så oegennyttig, när jag på det viset
tvingade monsieur Grooth senior att
sörja för sin nevö . . . Hein ? Vad är
det?
Fröken Kessel hade hastigt vänt sig
bort. Efter ett par ögonblick vände
hon sig åter mot sin far.
— I varje fall, pappa, berättar jag
det inte för monsieur Grooth, när.. .
— När du skriver ?c ’
— När han kommer . .. Han
kommer i kväll, på visit över söndagen . . .
Jag har visst glömt säga dig det...
Tant Betsy vet om det, och . ..
— Men det är ju utmärkt! Nå, vad
var det jag sade om min
oegennyttighet?
Det var ett par timmar senare, och
skymningen hade övergått i en blå
oktobernatt. Ute på gräsplanen framför
den vita Sussexvillan stodo två män
tillsammans, med blickarna tyst sökande
pejla nattluftens vaga djup. Nere
söderut, långt borta, svepte då och då
med långa mellanrum en ljuskvast över
himlen. Det var de engelska
krigsskeppen som höllo vakt ute på Kanalen.
— Och alltså träffas vi här,
monsieur Kessel1
Det var den yngre av de två som
bröt tystnaden. Hans motpart svarade
icke.
— Vad jag tänkt och tänkt i dessa
veckor, monsieur! På ert stackars
fosterland, på er och på ^— på er
dotter . . . Aldrig i livet glömmer jag
vår resa hit över den 4 augusti — men
det är gammalt nytt för er.
^— Ni blev kastad in i vårt liv på ett
egendomligt sätt, monsieur Grooth.
— Egendomligt! När jag tänker på
mannen från Liége och papperen som
ni jagade i fyra dagar, och varav det
enda viktiga hela tiden fanns i min —
i hans rockärm ... det är mig mer som
en mardröm än som en verklighet.
Och så äro vi bara vid början av drönv
men . . . Och . : .! Monsieur!. . .
— Vad är det? Herr Kessels röst
kom så trött att det lät som om han
talat ur ett stort avstånd.
— Ah! Någonting jag glömt att tala
om för er — just likt mig! Tror ni jag
hade hört det sista av mannen från
Liége, då jag lämnade Belgien och
förde er dotter över hit? Visst inte
— i går, senast i går ...
— Vad?! Herr Kessels röst hade
med ens återfått en ton Tarras mindes
från en tid som låg två månader
tillbaka och som tycktes flera sekler
avlägsen.
— I går, monsieur, hörde jag åter
av honom! Och hur! Jag hade
beslutat glömma det hela, jag visste ju
inte att jag skulle finna er här i dag
(herr Kessel smålog svagt, men
nattdunklet tog bort hans leende för Tarras).
Jag är ju i London, som ni vet, på
konsulatet. Min onkel — Gud vet vad som
kom åt honom . . . men det har ni väl
hört av er dotter (herr Kessel smålog
åter tyst). Nåväl, sent i går eftermiddag
var jag ute i Kew; jag har alltid älskat
de gamla parkerna där, särskilt vid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
