Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Janssons frestelse. Av Erik Sparre. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rödhårige rävarackaren ? Men varför
då i Herrans namn?
Då gubben såg sig omkring i
tankarna liksom för att finna orsaken till
nidingsdådet, lyste till höger om honom
Kallhamnsvikens blåa vatten mellan de
höga stränderna kantade av mörk
furuskog. .
Javisst, för satan. Det var därför
han gjort det, den illsluga lymmeln.
Han ville naturligtvis ha utsikt över
havet åt sina sommargäster. Ludvig
Jansson var den skyldige, det var så
säkert som amen i kyrkan, det såg man
ju på hela tillställningen. Men trodde
han, att han kunde lura Matts Aron,
då bet han sig allt där bak, ty det
fordras allt styvare karlar än han att
göra det. Men här skulle bli annat av.
Först skulle den fähunden få smörj,
så revbenen dansade vals i skrotten
på honom, och sen skulle han få kvista
av, såga och spräcka allt timret och
därpå trava upp det. Och så fort det
blev före, skulle han få köra hem
alltihop till Matts Arons och senare på
våren göra dagsverken där nere i
ängen och bryta upp stubbarna, ty det
toge för lång tid att låta ungskog växa
upp, utan det var bäst att odla hela
biten. Han komme nog att vrenskas
till en början, den kanaljen, men ginge
nog till sist in på Matts Arons fordringar
hellre än att få besök av länsmannen
och bli kastad i häktelse.
Under dessa funderingar hade
gubben börjat vandringen tillbaka över
åkerfälten uppåt Ludvig Janssons gård,
då han med ens tvärstannade. Han
var då en gammal tok, när allt kom
omkring. Vad hade han egentligen för
vittnen på, att det var Ludvig, som
gjort det? Hur skulle han kunna
bevisa dennes skuld inför rätta?
Omöjligt. Nog var det harmfullt alltid, men
för ögonblicket kom han i alla fall icke
åt den röde rackaren, som nu med all
säkerhet gick och grinade för sig själv
,ay pur belåtenhet. Ja, han hade ju
alltid skäl därtill, ty allt hade ju gått
honom så väl i händer. Matts Aron blev
sjuk, då sågade han träden och strax
efteråt kom stormen som på
beställning.
Nej, det var ingenting annat att
göra än se tiden an. Förr eller senare
kom nog sanningen fram och då — ■—
Gubben sparkade upp grinden vid
Träbens-Villes stuga och kom upp på
vägen. Borsten i hans isgrå rättarkrans
stodo rätt ut styva som trådspik, så
lömsk var han. Kommen mitt för
Ludvigs byggning tänkte han gå förbi och
raka vägen ned till sig, men då
Jansson just i detsamma kom ut på
verandan, tog gubbens ilska överhand och
han rusade in på gården som en retad
tjur.
Svordomar, skällsord och hotelser
haglade nu som käpprapp över
syndaren, som först blivit en smula blek
under solbrännan, då gubben kom
inrusande, men nu stod till utseendet lugn
och trygg med händerna i byxfickorna
och ett hånfullt grin över sitt fräkniga,
fula ansikte. Matts- Aron neg, slog ihop
klackarna och svängde med armarna,
under det att orden vällde fram och
den snusblandade saliven rann från
mungiporna och alldeles utmattad och
hes väste han till sist fram för väl
tjugonde gången:
— Dä ä du, dä ä du, som gjort dä
å ingen ann, din lushunn te karl.
— Nå, så bevisa dä då, om du kan,
din förbannade gubbdjävel, avslutade
Ludvig samtalet i det han gick in och
smällde igen dörren efter sig, så hela
huset skakade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
