Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Min far. Till minne av professor Johan Lindberg. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öga ned från kupolens blå mellan
gyllene stjärnor. Ett stort, vittseende öga
är målat dit i kupolens mitt, men för
den lilla flickan, som julaftonen sitter
vid sin faders sida i kyrkbänken är det
verkligt, och allseende––––––"Ser
du, den gode Gudens öga ser ned på
oss," viskar hon till sin far. "Jag är
både rädd och glad på en gång. Jag
törs bara inte se upp. Och jag är så
glad att min egen pappa är här med
mig." Och hon håller hårt fast om
hans hand hela tiden. Vid
psalmsången viskar hon försiktigt: "Sjung
bara inte andra stämman, ty då vänder
hela församlingen sig om"––––––-
Men när orgeln lämnar församlingen
hela två takter efter sig då kan hans
dirigentöra icke uthärda längre och
han börjar knacka takten med
käppkryckan — — "Hör inte fruntimret,
att hon sjunger falskt?" säger han till
sin granne och ger an åt henne
Ijude-ligt tonen. "Frun sjunger ju en ton för
lågt hela tiden. Det är ju ett kors för
noten. Naturligtvis ett kors, när man
är i kyrkan.––––––"
Och åter går den lilla flickan vid
sin faders hand över den vita snön
under klockornas klang. Över henne
välver sig himmelens oändlighet i
stjärnbeströdd storhet. De dallrande
klockljuden famna allt. Det är som om
de slöto sin signande ljudvåg om allt
och enade allt i en vid välsignelse. Och
oemotståndligt böjer hon sig ned och
kysser denna hand som leder henne,
som arbetar för henne och giver henne
allt. I detta ögonblick är den för henne
den allgoda fadershanden den
gudomliga och den mänskliga på en gång.
Och detta ögonblick står för henne
sedan som ett av de renast lyckliga i
hennes liv.
–––-Och blad efter blad vändes i
minnenas bilderbok. På de allra flesta
är bilden av en fiol. Men först som
sist måste man tala om, att det ej är
någon vanlig fiol av trä och skruvar
och tarmsträngar. Det är vår egen
fars fiol, som andas, lever och sjunger
under hans hand likt ett stort, starkt
och fritt väsende. Den bodde i en
fin-betsad låda och vilade på violett
sammet under ett vitt sidentäcke, broderat
med äkta guld, som damerna i
Hälsingfors skänkt Johan Lindberg till minne
av hans dirigentskap vid sångföreningen
därstädes. Så fint hade den lilla flickan
inte själv i sin egen säng som den
dyrbara fiolen i sin låda. Men så var
ju också fiolen den förnämsta av hela
vår familj. Ingen annan än far själv
fick röra vid honom. Han låg i sin
låda, i särskilt tempererat rum, och
frotterades med sidendukar och dess
smidigt glidande stråke föddes med
harts, som hämtades långt bortifrån.
Han hade sin egen doktor,
instrument-makaren. Och han hette Paulus och
hade långt, lockigt hår likt en apostel.
Och han och far kunde hela timmar
diskutera den dyrbara fiolens hälsa.
Och på själva nyårsdagsmorgonen var
fioldoktorn alltid den första, som kom
på nyårs visit för att önska "gott nytt
årJJ åt fiolen. Fiolen och far hörde
ihop liksom anden till kroppen. Ty
det var den lilla flickans far, som gav
fiolen sin ädelt sjungande ande.
Men han hade icke alltid haft en
sådan äkta, dyrbar fiol. Den lilla
flickan tyckte mycket om, när han
berättade om den tiden, när han var en
liten pojke borta i Finland och snidade
själv till sin fiol tillsammans med sin
broder "Ajust". Det var som att lyssna
till verkliga, upplevda sagor. Dit hörde
också äventyret med tjuven ute på isen.
—––––Och det måste också i få
ord här berättas.
Det var skymning och i stugan vid
den flammande, öppna härden sitta
två små gossar och syssla med sina
fioler, som äro förfärdigade av
pärt-stickor och sytråd. Då stiger en svart-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
