Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Min far. Till minne av professor Johan Lindberg. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdig men i grund och botten bara
generad över sig själv. Professor
Gunthers nervösa, vita huvud synes
högt uppe vid estraden. Han har ännu
några förmanande, stammande ord och
råd att viska åt sångerskan, som just
nu stiger upp på estraden, där redan
Eugénie Claéson liten och knubbig
slagit sig ned vid pianot. Hennes
kortlockiga huvud nickar redan på förhand
takten och med knubbiga små händer
spelar hon de första ackorden till
ackompanjemanget. Akademiens
sekreterare doktor Svedbom hostar kvävt.
Och Josef Dente säger en spydig
anmärkning i örat på sin granne. Den
unga eleven på estraden sjunger och
professor Giinther på sin plats i salen
uttalar halvhögt orden till sången i
iver, att hon skall göra det riktigt bra.
På en av de långa bänkarna sitter
en liten flicka med hopknäppta
händer. Hennes blickar glida utefter salen.
Alla dessa välbekanta ansikten ha ett
vänligt leende och ett förstående
ögonkast för henne. De voro alla hennes
fars vänner och samtida. Alla ha de
skrivit sina namn i svenska
musikundervisningens historia. Fridolf Book,
Bolander, Håkansson, Lejdström och
ännu fler. De hade alla levat med
honom. De ha alla gått bort med
honom. Alla finnas de på en sida i min
barndoms dyrbara bok.
Föredragen vid musikkonservatoriet
voro alltid om lördagen. Och för den
lilla flickan är den sista veckodagens
afton därför en njutning av både vila
och musik. Hon har så många orsaker
att vara lycklig och förnöjd. Det är
slut nu på veckans skolarbete. Det
är njutning på förhand av söndagens
alla glädjeförande möjligheter. Det är
musik, som vaggar tankarna in till
ljuvlig ro.
Men när fars egna elever skola
spela, då är det ingen vila mer för
tankarna. Ty tankarna äro därframme
vid estraden hjälpande, stödjande.
Hon har en förnimmelse av, att de
mötas av fars egna tankar och att
hennes tankar och hans enas för att bistå
fiolen, som spelar därframme på
estraden. Det ligger så mycket arbete,
tålamod och hängivenhet av läraren bakom
elevens spel. Den lilla flickan vet allt
detta så väl, icke en not undgår henne.
Hon har så många gånger hört på
dessa lektioner, allt sedan hon knappt
kunde gå, att hon blivit liksom förenad
med alla dessa etyder, kavatinor och
konsertinor. Hon vet vilken
hängivenhet hennes far lagt ned i sitt arbete
med eleverna, hur varje tön slipats
och ciselerats. Och när sista tonen
klingar efter lyckligt övervunna
svårigheter, då mötas deras blickar i
förståelse. — "Ser du det gick riktigt
bra!1’ — Och de nicka mot varandra
den lilla flickan och hennes far likt
två goda kamrater.
Att han även var uppskattad och
saknad i Finland bevisar bland annat
vad tidskriften "Veckans Krönika"
skrev om honom år 1913.
––––"Den stora förlust, som
Finland led, då professor Johan Lindberg
för alltid fästes vid Sverige har tills
dato här blivit oersatt. Så högt
orkester- och musiklivet för närvarande
än blomstrat upp hos oss, har det ännu
ej alstrat någon inhemsk violinist, som
går upp mot Johan Lindberg. Våra små
musikförhållanden ha tvungit oss att
med resignation finna oss i att hans
stora konstnärliga och
musikpedagogiska förmåga kom vårt vördade
grannland till godo, ej hemlandet––––––"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
