Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Min far. Till minne av professor Johan Lindberg. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
humorn kan förgylla även den enklaste
episod och giva ott underbart intresse
åt det, som ingenting är i sig själv.
Humorn är bättre än rikedom och
skönhet. Tjuvar kunna ej stjäla bort den
och åldern kan ej förminska den. Den
blir bara mer mogen med åren, mindre
satirisk kanske, mer god och
överseende i stället. Humorns glasögon kan
ej användas av vem som helst: Men
min far han kunde se genom dem och
han lärde det även åt mig. Jag är
honom oändligt tacksam därför, ty humorn
hjälper över mycket. Jag minnes honom
på bjudningar och fester alltid omgiven
av en tacksamt beundrande skara, som
fröjdade sig åt hans historier och
imitationer. Han fick just fram det
karaktäristiskt lustiga hos var och en, detta
lilla, obetydliga något, som blott den
borne humoristen kan se, men som ger
prägel åt personen. Hans glada
sällskapstalanger gjorde honom också
eftersökt. Och han hade många
historier att berätta om sig och sina vänner.
Så hade han även vänner, isynnerhet
bland sina kompatrioter, vilkas stora
namn med klang gått till eftervärlden.
Zachris Topelius har läst upp många
av sina sagor för honom, innan de
trycktes, Fredrik Pacius,
kompositören till "Suomis sång", har
ackompanjerat honom. Nordenskiöld har
mången kväll lyssnat till hans fiol, vars
toner svingade sig vida utan gräns
liksom hans egna planer om nya
upptäckter. Men hans bästa och mest
entusiastiska vän var skalden /. L.
Runeberg.
Den lilla flickan tycker mycket om
att lyssna till sin fars historier om
dessa kända män. Hon kan knappt
tro att skalden Runeberg en gång varit
så entusiastisk efter en konsert att han
följt hennes far i öppen släde över
isen bara klädd i frack, och ändock var
det så. Men den intressantaste av alla
dessa historier om far och hans vänner,
var den som far kallade "Den gyllene
natten". Huvudpersonen däri var den
kände genialiske målaren Markus
Larson, han som helst målade idel
brinnande skepp och rinnande vattenfall.
Far hade blivit presenterad för honom
av August Blanche på Berzelii källare
och när Larson följande år besökte
Borgå sökte han naturligtvis upp Johan
Lindberg. — J. L. Runeberg, hos
vilken Markus Larson slagit sig ned,
bjöd alla konstnärer till sig på natten
efter en konsert, som givits av de tre
musikerna Johan Lindberg, August
Meissner och Filip von Schantz.
Stämningen var redan från början hög i den
lilla konstnärskretsen. Larsons nya
tavlor beundrades. Men då han
omtalade, att han målat en av dem på
7 1/2 timme, tillät man sig att betvivla
möjligheten därav. Genast var Larson
färdig att visa prov på sitt snabbmåleri.
Men då måste han ha musik och två
personer, som skulle lysa honom vid
staffliet. Janne Lindbergs fiol skulle
nog inspirera honom, tänkte han. Och
han valde strax Beethovens
Kreutzer-sonat. Och så ingick han det stolta
vadet, att han skulle måla sin tavla
färdig på den korta tid som åtgick att
spela sonaten. Gripen av den tändande
inspiration, som låg i luften hade
Runeberg fattat pennan för att i bunden
form ge uttryck åt stundens stämning.
De strofer, som då föddes torde tyvärr
ha gått förlorade, men uppslagets
rubrik hade varit "Konstnärer äro vi
alla". Och på detta tema spelades och
författades och målades det natten lång.
Runebergs penna flög över papperet,
han hade glömt sina krämpor. Larson
doppade sin pensel i eld och guld för
att framtrolla flammor och lågor på
duken.
Men det var min egen fars fiol, som
förde dem ut i inspirationens
gudomliga atmosfär och det var hans stråke,
som blev trollspöet, som väckte "ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
