Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Klippta vingar. Av Agnes v. Krusenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fred Horn och hans tyske vän
löjtnant Kurt Schwab kommo ut från ett
hotell på en av Berlins huvudgator.
Klockan var över 12 på natten, och
de tänkte ta sig en promenad. Båda
voro efter den sena middagen i frack,
och båda voro i en slags underlig
stämning, halvt glad, halvt sorgmodig som
kommer över en, när det är mörkt
och lyktorna tända. Från ett kafé ljöd
dansmusik. Fred stannade under en
lykta och lyssnade. — Där, Kurt, sade
han och såg mot kaféet. Det är
underligt, att när jag hör en sådan där riktigt
glad dansmelodi, kommer det över mig
en sorglig-behaglig känsla, som gör
mig helt olik mig själv. Kurt Schwab
hade också stannat. Han ryckte litet
på axlarna. Han var 30 år och ansåg
den 22-årige vännen för en yngling.
Fred observerade genast leendet.
Skratta inte åt mig! sade han litet
retligt. Du känner det på samma sätt
själv. Jag vet inte, om jag skall kalla
det fysiskt eller... — Kalla det
känsla, du, eller en vibration av
nerverna, som endast undfås hos högt
kultiverade folk.
Löjtnant Schwab kunde inte låta bli
att retas litet med sin vän, som ville
ha namn på alla förnimmelser, han
erfor. Fred Horn hade inte praktiserat
livet ännu. Han teoretiserade det kallt
på avstånd, och vad han sade var
vanligtvis en sådan kontrast mot hans
blixtrande ögon och livliga väsen, att
det verkade helt förvirrande. — Ska
vi gå vidare. Löjtnant Schwab började
gå framåt gatan, men Fred stannade
litet för att höra slut på melodien. Ett
par fruntimmer gingo tätt förbi honom.
Den ena vände sig om och såg på den
unge mannen vid lyktan. De stannade
båda och gingo långsamt förbi honom
igen och in på kaféet.
Fred sprang med några hastiga steg
ifatt sin vän. — Vad är det där för
kafé, Kurt? Hans röst lät kall och
likgiltig, men hans ögon glänste. Kurt
vände sig hastigt om. Ska vi gå in
och röka en cigarrett. De gingo rätt i
ljusstrimman, som föll på kaféfönstret.
En ny melodi ljöd emot dem, då de
slogo upp dörren och stego in i det
rökiga kaférummet.
I ena hörnet av rummet stod ett
piano och vid det satt en ung man och
sjöng en sentimental tysk sång. Det
var inte så mycket folk därinne, och
de nykomna slogo sig ned vid ett bord
i mitten av rummet. Kyparen satte
fram något lätt tyskt vin och
cigarretter. — Sången slutade med en halvt
snyftande ton, som med sångarens
temperament blev sorglustig. — Bravo,
sjung om det igen. Ach, mein Gott,
det rör hjärtat!
De båda damerna, som Kurt sett på
gatan, sutto vid bordet bredvid dem.
De flyttade nu plötsligt sina stolar till
deras bord och räckte fram sina glas
till påfyllning. Fred gav sin vän en
hastig blick, Schwab kastade sin
cigarrett bakom sig och började konversera
med den yngre damen.
Den andra damen såg betydligt äldre
ut; hade grovt härjade drag och ett par
underliga, glänsande ögon.
Sidenklänningen var efter sista modet, och
ör-hängena av falska stenar gnistrade och
blänkte, när hon böjde på huvudet.
Hon tog en cigarrett, flyttade sin stol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
