Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den stulna dansösen. Av Henning Berger. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nå. Det var ju om Big Joes dansös,
jag har lovat att berätta ...
På den tiden var jag liksom anställd
hos Hall. Det vill säga: anställd och
anställd! Jag var en av de välklädda
unga herrar från the old country across,
som kunde tala ett par, tre, och
stundom fler språk än engelska. Som voro
styva i biljard, i drickning på fint vis,
i europeiska seder, anekdoter,
upplysningar ... Vi voro några väl avlönade
dagdrivare, som sågo bra ut, och vi
"hängde" vid disken i baren och nedre
botten eller i foajén en trappa upp, eller
vid de gröna borden två trappor — men
aldrig i källarens danslokal eller i
hotellvåningens dubiösa salonger. No,
no, no, sir! Vi voro så att säga en
finare livvakt och tillika drawing cards
för unga och rika och gröna pappas
boys. Gud välsigne the poor suckers ...
Well, av en eller annan orsak, som
jag icke mera minns, beslöt Joe Hall
helt hastigt att fixa upp sin varieté.
Det vill säga, programmet skulle inte
längre baseras på idel slipprigheter i
olika former, utan nu skulle det bli
"a first class show with worldrenowned
atractions — by Jove!" Salongen skulle
nydekoreras och trapporna mattbeläggas
samt biljettpriserna höjas. — Jag
misstänker att han hade fått en tip från
headquarters: "the gang" borde vara
försiktigt, det var oro i vattnet, några
reformerande kyrkrepublikaner började
nosa efter de värsta syndabockarna. Det
gällde att vitmena griften, det var nyval
om ett år! Men som sagt, jag minns
inte så noga.
Emellertid gick allt av stapeln.
Varietésalongen lyste i gult och rött och
vitt, ridån, som förut varit målad och
föreställt en nog så pikant haremsscen,
var nu ett sirligt draperi av röd sammet
med tunga förgyllda tofsar, snören och
fransar. Och de biljetter som kostat
femtio cents kostade nu en dollar —
och så vidare. Vad programmet angick
bjöd det endast på berömda nummer
och artister, och i avslutningsrevyn
dansade flickorna icke längre "the
alltogether" — vilket var
slanguttrycket för att de hade så gott som
ingenting på sig — utan nu —
Ja, nu kommer det.
The boss engagerade en hel trupp
spanska dansöser. De flesta voro icke
mer spanjorskor än min gamla faster,
som är född i Roslagen, men de hade
mörkt hår, ringar i öronen och rosetter
på de riktiga ställena, hela
krigsmålningen, kastanjetter och tamburiner,
och kunde choserna. Vackra voro de,
för resten, allesammans, som alla de
ungar, vilka födas i U. S. A., avskrapet
från Sydeuropas grytbotten. Men en
var äkta, det var ledarinnan, eller
primadonnan — eller rättare
impressarions dotter (om det nu var hans
dotter!) och hon hette Valjada. Då var
hon bara barnet, femton, sexton år,
eller kanske tretton, fjorton, det kan
inte tusan veta. Ett söderns solbarn var
hon, så mycket är säkert, Andalusiens
pärla, eller något dylikt, stod det på
affischen. Sedan lär hon ha blivit
världsberömd — jag såg en gång ett
musikstycke annonserat, som hette
Valjadavals. Men, förstås, om det var
hon, vet jag inte. Lever och uppträder
hon ännu är jag rädd hon ser ut som
en gammal gumma — ty de där lära
åldras fort, de!
Well, hon var en pärla, all right —
all right! Kors i jösse namn, så smidig
som en katt eller en panter eller en
puma. Och ögon som blixtrade och
tänder som också blixtrade, en satans
unge! Well, well, well ...
Hon kom in på scenen var afton
precis klockan elva och dansade i precis
trettio minuter, varken mer eller
mindre. Men denna halvtimme var det
som fyllde de dyra platserna och blev
en guldgruva för Joe Hall. Ja, Valjada
kallades rentav för the gold mine. Över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
