- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
632

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lamphandlar Schedins storhet och fall. Av Sigfrid Siwertz. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Intet ödelägger som att supa ensam
och med ont samvete. Hans tillstånd
blev sådant, att man måste gå i
författning om att fråntaga honom rättigheten
att handla med eldfarliga oljor. En
kväll klev han småmuttrande och
våldsamt gestikulerande in i ordenstemplet,
platsen för hans forna triumfer. Han
trängde sig med rullande ögon tvärs
igenom salen, knuffande den nye
ordföranden från hans stol och började
hålla tal, undrande huruvida bröderna
och systrarna sågo alla de små gröna
aporna, som klängde längs väggarna.

— De gröna aporna är bra de,
utropade han, för se, de är omöjliga,
kära bröder och systrar! Ja, jag vet,
att de är omöjliga, fast jag ser dem!
Det omöjliga är det enda, som duger!
Ni ska strax ändra den här lilla ordens
uppgift. Slå er på att ta ner månen i
stället! Godnatt då, kära bröder och
systrar!

Den stackars mannen måste sändas
till ett alkoholisthem.

Han kom tillbaka svårt avmagrad,
en skugga av sig själv, och föll snart
offer för en lunginflammation. Hans
hustru och barn måste göra sig urarva.

Lamphandlar Schedins historia lär
oss faran av att kämpa för alltför enkla
idéer. Man löper nämligen den
oerhörda risken att plötsligt se dem
förverkligade. Det är endast
svårigheterna, som rädda oss från förtvivlan.
För lamphandlarn såg det ett
ögonblick ut, som om nykterheten inte
erbjöd några svårigheter mer. Från denna
stund hade den förlorat all sin lockelse.
Bittert fick han besanna skaldens ord:

Det är först, när de fått sin vilja fram,

som mänskornas barn borde gråta,

ty ödet kan aldrig förlåta.

Det är dunkel ångest och hemlig skam

att redan ha vunnit sin ära —

då hängde hon alltför nära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free