Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vinterfälttåg. Av Erik Bergvall. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha kunnat drömma öm något sådant
som detta. Fast det var ett helvete av
köld!
— Vi foro vid pass en tropp i den
vagn, där jag var, en boskapsvagn. Till
en början var det inte så farligt. Så länge
man orkade kivas om platserna, höll
man sig något så när varm. Men snart
nog hade de starkaste trängt ihop sig
i mitten och värmde varann med sina
kroppar, under det att de minsta och
svagaste fingo hålla till vid
vagnsväggarna. Fast mycket varmare var det
ju inte i mitten av vagnen heller.
Halmen var för otillräcklig. Och något
så kallt som det vagnsgolvet, kan jag
inte tänka mig, om jag undantager
vagnsväggarna. Ni förstår, is är kall
och snö är kall, men luft och trä och
järn kan bli kallare, många gånger
kallare, än snö och is någonsin kan bli.
— Hur många grader kallt det var
ute, vet jag inte. Kanske var det tio
kanske tjugu, kanske trettio. Och hur
många grader det var inne i vagnen
har jag lika litet reda på. Men den kalla
luften for isande under, över och på
sidorna av vagnen och spolade in
igenom de breda springorna. Andedräkten
stod som piprök ur näsborrarna på oss
och bildade vit rimfrost på väggarna
och i taket. Fötter och händer domnade
och man knöt ihop sig som ett nystan
för att åtminstone behålla något av
värmen kring bröstet och veka livet.
Han rörde knappast ens på ögonen,
under det han berättade och tycktes
liksom ha frusit fast i den ställning, han
beskrev. Han tycktes finna en njutning
i att få sitta så där hopkrupen och
stirrade slött framför sig en lång stund,
innan han fortsatte:
— Det gick an så länge vi kunde
hålla oss vakna. Men kylan är i längden
sövande. Först somnade en, så en
annan. Vi försökte i början hålla dem
vakna, men snart somnade vi själva,
trötta som vi voro efter marschen. Då
vi väcktes vid en station för att få te,
hade fyra av oss frusit fast vid
väggarna. En hade haft nacken emot
väggen och håret var en enda isklump,
fäst vid väggen. Han yrade redan, när
vi med en yxa skyfflade loss honom,
och de behöllo honom kvar på stationen.
En annan hade fastnat med kindbenet,
och han var inte på långt när så illa
däran, fast skinnbitarna sutto kvar i
väggen, när han ryckte sig loss.
— Vi måste ta snö in i vagnen och
gnida fötterna, ty flera hade redan fått
svarta tår. Ett sådant helvete! Vi trodde,
att vi skulle mista förståndet allihop, och
då Aljesoff började jämra sig och bedja
oavbrutet, i det han låg på knä med
pannan stödd mot den skramlande
vagnsdörren, blev det ännu värre. Till
sist slog korpralen honom på käften,
men då blev det tumult, och det värmde
upp oss betydligt!
— Varför vi tilläto dem hantera oss
så, frågar ni. Ja, vad skulle vi göra?
Innan vi stego in i vagnarna, visste vi ju
inte, hur det skulle bli, och sedan tåget
var i gång, kunde man ju ingenting
göra. Och för övrigt: att bli skjuten för
vägran att lyda order eller att frysa
ihjäl kan komma på ett ut —
åtminstone innan man vet hur det känns.
— Klaga, säger ni. För vem skulle vi
klaga, och vem skulle hjälpa oss? Inte
fanns det någon halm vid matstationen.
Inte kunde vi heller stanna där. Tåg
voro före oss och tåg kommo efter oss
på linjen, och de, som voro i tågen efter
oss, skulle in och ha sin mat i tur och
ordning. Någons fel var det
naturligtvis, att vi inte hade tillräckligt med
halm, någon som glömt det eller stulit
den eller vad det nu var för fel. Men
inte hjälpte det oss om en järnvägsman
blev hängd eller en padpraporschtschik
skjuten. Och för övrigt är det
officerarnas sak att ordna om sådant.
När tåget stannade på morgonen
andra dagen, måste en fjärdedel av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
