Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Livets schema. Av Edv. Dahlbeck. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerligen ett värdshus var det och själv
var han en ung student, som var på
resa och låg just på det värdshuset över
natten.
Nu mindes han. På morgonen
vaknade han just vid den melodien. En
svart italienare var nog vänlig exekvera
den just nedanför hans öppna fönster.
Han går fram till fönstret och
rullgardinen med det schweiziska
alplandskapet åker upp med ett morgonilsket
surr och en skräll. Han öppnar fönstret
på vid gavel och sol och vårluft
strömma in i rummet och fyller hela hans
sinne. — Sannerligen det behövdes inte
mycket på den tiden för att man skulle
förlora den viktiga sinnesjämvikten. —
Så när han skall passera ut- genom
den smala korridoren står där en dörr
på glänt och genom den ser han det
mest förtjusande flickebarn, som står i
en skär kamkofta med en flod av
lockar, som glänsa i den förträffliga
solen, som i dag tycks vilja stämpla
mot hans frid på jorden. I spegeln som
är framför den gudomliga ser han en
skymt av hennes ansikte och finner att
det är den tjocka och barska värdinnans
dotter. Som man av dessa iakttagelser
kan förstå hade han stannat vid den
halvöppna dörren och stod där och
stirrade som en tjur på marknad.
Snart hörde han ett hackande ljud
och då han såg sig om i rummet fick
han i en hörna av rummet syn på den
förskräckliga modern själv, som han i
sina tankar genast förvandlade till en
drake. Hon satt och sydde på en
symaskin med ryggen vänd utåt rummet.
Just då stämde italienaren upp sin
sång på nytt och då förlorade den
stackars studenten det lilla förstånd han
kunde ha på den tiden och sköt sakta
upp dörren samt närmade sig på tå den
sköna. När han kom halvvägs på golvet
fick hon syn på honom i spegeln,
hennes ansikte förvreds av förfäran,
hon kastade en förskräckt blick bortåt
modern och sedan — — — Ja
sedan var han redan framme hos henne,
omfamnade henne så tyst, så tyst och
kysste henne, Gud, som man endast
kan kyssa i ett sådant ögonblick. Så
smög han tillbaka och när han vände
sig om i dörren hade glädjen att se
hennes rosiga anlete i spegeln och
förstod att hon med ängslan och oro hade
följt hans reträtt. — Sannerligen var.
inte detta den största glädjen. —
— Men vad i alla dagar kom det åt
den gamle aktade bankkamrern och
stadsfullmäktigeledamoten, som låg och
fjollade om dylika barnsligheter på en
tid, då han rätteligen skulle sova? —
Nåja, gammal var väl egentligen för
mycket sagt. Han var nyss fyllda 40
år och frisk och stark som någon. Men
i alla fall — schemat! Han hörde nu
pendylen slå ett. Han tyckte att det låg
som en förebråelse i den spröda
silvertonen. — Vad är det här för ett sätt,
kamrer Strandgren, är det min gamle
ordentlige husbonde eller är det en
sudder, som jag skall visa tiden för?
Jag är som en anständig klocka van att
taga mig en lur vid den här tiden för
att hinna med att slå mina åtta slag i
tid i morgon, när herr Strandgren skall
vakna, -r-
— Nu blev det för galet nu började
han ju med floskler. — Hade han feber
eftersom han låg och fantiserade om
möblerna? —- Men det kom igen.
— Min goda pendyl, vad är det
strängt taget för mening i att du står
där och visar tiden, när i alla fall
ingenting händer? Tiden behöva vi ju endast
för att inrangera händelserna i tillvaron,
men här finns ju inga händelser.
— Goda herr Strandgren, tag sitt
förnuft till fånga, händer här ingenting?
Varje dag stiger herr Strandgren upp
och går till kontoret och varje kväll
kommer herr Strandgren hem och går
och lägger sig. Jag, stackare får
dessutom tillfälle att uppleva den klumpiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
