Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sommarmoln. Lustspel i en akt av E. Walter Hülphers. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hygglig hustru ute i skärgården!
Men för all del, underrätta mig bara,
innan du går och ställer till skandal,
så mycke hänsyn kan jag begära, att
du underrättar i tid, så jag får dra mig
undan!
Agda: Vad du är gement grov, då
du sätter till! Vad har jag gjort, efter
du ska överhopa mig med
förolämpningar, den ena värre än den andra?
Nej, jag förstår ingenting.
Borgman: Det är för att du inte vill
förstå! Du är kokett, egenkär, du är
falsk!
Ägda: Och du är grälsjuk, du är
småsint, det gör dig ett nöje att sätta
fläckar på det, som är vackert eller
oskyldigt för andra! Så! Nu kan vi
vara kvitt!
Borgman: För det behöver man väl
inte alldeles vända upp och ner på
varandras garderober!
Agda: Vad du är lustig! Vem
började, om jag får fråga? . , . Men
eftersom du själv bragt alla mina dåliga
egenskaper på tal, det är för
märkvärdigt, att du inte alls hade någon
aning om dem, när du friade, inte
heller tycks de ha besvärat dig, förrän
vi kom hit ut i skärgården, men här,
här ha de slagit ut i full blom!
Nå, jag har aldrig utgett mig för
ofelbar! Men du diktar också på mig fel,
som jag inte har, men som jag får, om
du ständigt går och förebrår mig, ja,
jag känner verkligen, hur jag blir allt
sämre och sämre! Hör på, Algot, du
lät nyss förstå, att du skulle ta en
skilsmässa lätt, låt oss i Guds namn skiljas,
eftersom våra lynnen inte kan dra
jämnt!
Borgman: Nu skyller hon på mig,
att jag gör henne sämre och sämre!
Agda: Algot, då vår kärlek tycks ha
tagit slut, är det bäst vi skils i sämja
och det så fort som möjligt!
Borgman: Ja, vi ska skiljas!
Agda: Jag går ut och går nu, i afton
ska du få vidare besked!
Borgman: Ja, tack så mycke! (Hon
går ut genom glasverandan.)
Borgman (reser sig. Ställer sig och
ser på hennes porträtt över
chais-longen, så rycker han ner det
och slänger det rasande utåt
golvet):
Det är ju som
förgjort! Hon eller jag
har blivit galen!
Onkeln (som just
kommit in): Vasa?
Borgman: Jag
håller på att bli
galen!
Onkeln: Jaså
det! Nå, det
ligger ju i släkten!
Borgman:
Va-falls?
Onkeln: Din
far
testamenterade ju mig åt
dig, och det har
du alltid sagt
var ett tydligt
tecken på
galenskap!
Borgman: Alltid ska du gå och älta
om det där!
Onkeln: Gör du inte det själv
kanske?! Jag duger ingenting till, jag
ligger bara till last. Nå, jag hör till de
avsigkomna, man får ta det med ro!
Borgman: Om du ville tiga!
Onkeln: Gosse, gosse, man är ändå
alltid skyldig sin gamle onkel lite
aktning och vördnad!
Borgman: Aktning och vördnad för
en, som går och söker göra livet surt
för mig! Om du hade någon försyn,
påminte du inte så mycke om din
existens!
Onkeln: Men nu har jag ingen! Du
får vara så god och dras med mig, sån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
