Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sommarmoln. Lustspel i en akt av E. Walter Hülphers. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otidigheter du överöste mig med, innan
du gick?!
Borgman: De va inte allvarligt
menade ! Du vet ju, hurudan jag är!
Onkeln: Nääj, jag vet sannerligen
mindre om människor, ju längre jag
lever!
Borgman: Har jag sårat dig, ber jag
dig förlåta!
Onkeln: Jag tar mig aldrig så djupt!
Borgman: Det är en god gåva!
Onkeln: Du menar, att d u tar dig
djupt?
Borgman: Jag är olycklig, onkel, jag
känner mig sjuk!
Onkeln: Nu?! Då du blir kvitt en
slarva till hustru?! Krya upp dig och
var glad!
Borgman: Men var hon en slarva,
var hon det, det är frågan ? Hon är
ju så ung och glad, kanske menade hon
inte illa! Och så har jag gått här och
velat göra våld på hennes naturell,
hennes hela glädje!
Onkeln: När kom du på de där
tankarna?
Borgman: När jag gick därinne i
skogen, när jag tänkte på, att hon ville
resa, tänkte på allt vi båda varit för
varann! Där gick jag till rätta med mig
själv, jag erfor en sån ängslan och
tomhet, jag vet, att jag står inte ut,
om Agda lämnar mig!
Onkeln: Tja! Men det gör hon nu
i alla fall!
Borgman: Men hur kan hon ?!
Minns hon inte, hur endast fraset av
hennes klänning kunde fylla mig med
en obeskrivlig glädje?
Onkeln: Frasande klänningar kan du
väl få köpa dussinvis! Inte springer
de sin väg, och inte grälar de heller!
Borgman: Det var för att hon var
i dem! Hur kan man ersätta henne?!
Onkeln.Jag ska stå och klämma
på dem så de frasar, du kan ju blunda,
så ser du inte, att det är jag!
Borgman: Detta är mer än
oförskämt !
Onkeln: Jag trodde det skulle göra
dig en glädje.
Borgman: Tror du hon föraktar mig?
Onkeln: Jaså, du är en sån där en,
som går och narrar dig med ord! När
en hustru reser bort från sin man, så
måtte hon väl förakta honom!
Borgman: Det kan väl också finnas
andra orsaker!
Onkeln: Du kanske slår henne?
Borgman: Jag?!
Onkeln (tar upp porträttet): Hennes
porträtt slänger du på golvet, det kunde
vara lika rått som slag!
Borgman: Jag ville inte ha det
spökande på väggen, sen hon rest!
Onkeln: Det förstås! Och när du
inte ser det, tröstar du dig lättare,
menar du?
Borgman: Hur?
Onkeln: Å, en ung man med ditt
utseende, dina egenskaper, din
förmögenhet finner alltid tröst! . . . Det
vill säga: din förmögenhet gör du nog
snart slut på, och någon lysande
framtid väntar du väl inte? Du saknar
energi!
Borgman: Ål
Onkeln: I stället för att sköta dina
affärer for du ut på landstället och
överlät åt kontorsherrarna att rumstera
bäst de ville. Din hustru tycker
förstås, att du är en underlig karl! En
kvinna vill se en man och ett verk för
att kunna högakta honom.
Borgman.- Men det var ju Agda, som
bad mig!
Onkeln: Hon frestade dig,
omedvetet, av drift, när du föll, då började
hon missakta dig!
Borgman: Nej, nu går det för långt!
Onkeln: Det har gått för långt, nu
ser du också följden!
Borgman: Jag åsna!
Onkeln: Man ska aldrig klaga över
det, som inte står att ändra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
