- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
689

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Madonna Tisbe. Av Ernst Lundquist. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig ertappa ett vemodigt drag i sin
mans ansikte, medan han i frustugan
lekte och jollrade med de små
döttrarna, vilka han alla behållit kvar i
huset, även sedan deras mödrar
förpassats till annan ort.

Den enda av dessa bihustrur, som
han aldrig kunnat eller nänts göra sig
kvitt, var den enleverade nunnan,
Mari-angela, en tyst, blek skugga med stora
brinnande ögon, vilka hon dock sällan
visade. Hon uppehöll sig tidtals hos
slottets portvakt Tommaso i en av
de låga domestikbyggnadérna på andra
sidan vallgraven och var försvunnen
långa tider, då man ej visste, var hon
höll till. Somliga ansågo henne för
sinnesrubbad. Hon talade med ingen,
aldrig med Colleoni, ej ens med sin
lilla dotter Medea, och då hon ej
gjorde någon det minsta för när, lät
man henne komma och gå som hon
ville. Madonna Tisbe hatade henne
icke, lika litet som hon någonsin hyst
agg till sina övriga medtävlerskor om
mannens ynnest. Hon hatade ej heller
hans döttrar, men hon gick ur vägen
för dem och bevärdigade dem aldrig
med ett ord. Detta väckte just ingen
förvåning, ty hon hade ju alltid visat
samma likgiltighet för sin egen dotter,
både då hon var liten och sedan hon
tidigt blivit gift med en av sina
frän-der på mödernet, Gaspare Martinengo.
Caterina gjorde för sin fars skull
täta och långa besök på Malpaga,
isynnerhet då hon visste, att där förestodo
några lustbarheter, och hon hade då
ofta med sig både sin man och sin
lille son. Ty hon hade fått en son,
naturligtvis! Det sjöd inom madonna
Tisbe, då hon såg Colleoni ta den lilla
dottersonen på sin arm, men vanligen
lämnade han honom genast ifrån sig
med en resignerad blick under sina
rynkade svarta ögonbryn, och då skar
det som knivar i hans hustrus hjärta,
och hon kände sitt elände trycka sig
till jorden.

Om denne lille Hector ändå kunnat

ersätta honom den son han själv
aldrig fått! Men det var icke att tänka
på. Colleoni frågade föga efter
Caterina och hennes man, ty de voro bägge
tomma och inbilska människor, och
den lille var alltför lik sin spinkige far
med det blackröda håret och det eviga
tanklösa fnittret. Då gossen döptes,
ville Caterina, för att tillförsäkra
honom morfaderns ynnest, kalla honom
Alessandro, emedan den store
kondot-tiären enligt sina yrkesbröders
exempel på sin fingerade ättetavla valt
Alexander den store till sin stamfar.
Men aldrig hade madonna Tisbe sett
sin make så förbittrad som den gången,
och han inlade sitt veto med en
häftighet, som om det gällt att försvara
sig mot en förolämpning. Nej, från
det hållet skulle aldrig någon
ersättning kunna komma.

Colleoni själv gjorde vad han kunde
för att fylla tomrummet efter den
honom förnekade sonen, ty sedan
experimentet med bihustrurna misslyckats,
drog han småningom till Malpaga
nästan hela norra Italiens förnämsta
adelsynglingar för att under sin personliga
ledning utbilda dem till krigare och
utveckla dem både kroppsligen och
andligen så som han skulle ha format
till sin egen son, om han haft någon.
Släkterna d’Este, Sforza, Manfredi och
många andra hade begärligt sänt honom
sina unga prinsar till utbildning. Att
sysselsätta sig med dem roade honom och
skingrade hans tankar, men madonna
Tisbe såg med svidande klarhet, vad
det var som låg djupast under allt
detta: han hade för alltid uppgivit sitt
livs käraste dröm, att få en son.

Åren hade gått, och det hade
småningom blivit så tomt på Malpaga, att
dessa unga ädlingars stojande
munterhet väl kunde behövas för att sätta
liv i den döda tystnaden under
borggårdens arkader. Två av döttrarna
uppfostrades i ett fjärran beläget
kloster, de andra hade blivit bortgifta,
och Medea var nu den enda, som med

44. — 1915.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0697.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free