Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Modern krigföring i spiskammaren. Bland svampar och bakterier. Av Nils Sonesson. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern krigföring i spiskammaren.
Bland svampar och bakterier.
Av NILS SONESSON.
I det stora växternas rike finns en
stat, som gjort sig bofast på vår jord,
vars borgare icke se mycket ut för
världen; dock utbreda de sitt väldes
gränser lika långt som de i skönaste
gröna skrud klädda växterna.
Märkvärdiga äro dessa borgare av denna
växtstat: de sky varken mörker eller
väta, varken köld eller värme, ja de
våga allt för släktets bibehållande. De
äro anspråkslösa i sin klädnad; de
sakna alla den gröna dräkt, vi beundra
hos de högre växterna. I regel äro de
färglösa, och skulle en eller annan ha
förstått att smycka sig med färger, ha
de dock icke livets gröna färg i sin
mantel. Deras klädsel kan antingen
vara lysande röd, gul, blå eller violett,
ja t. o. m. giftigt grön. Dock är denna
lysande skrud endast en täckmantel;
där livet verkligen pulserar i dem, äro
de matta och färglösa. Detta är en
djupgående inre brist, som återspeglas
i hela deras levnadssätt och som gör
dem odugliga till allt ärligt arbete. De
kunna icke som de gröna växterna med
solens tillhjälp utföra ett så mästerligt
arbete som bildningen av socker, för
vilket ändamål växten ingenting annat
behöver än vatten (markvätska) och
kolsyregas, den senare en beståndsdel
i vår atmosfär, som överallt förefinnes
i oerhört ringa mängd, som porlar
i sodavatten, öl och champagne och
som vi själva ständigt utandas. —
Genom denna underbara prestation
kunna samtliga våra högre växter utan
att bli varandra till last livnära sig på
sin torva, upptaga de i jorden
befintliga råämnena och i solljuset förvandla
dem till socker, fett och äggvita, ämnen,
som skola utgöra närings- och
bygg-nadsmateriel och förutan vilka allt liv
på jorden skulle vara omöjligt.
De färglösa växterna kunna icke
utföra sådant arbete; de sakna nämligen
det utomordentliga kemiska
laboratorium, de högre växterna äro utrustade
med: det underbara gröna klorofyllet.
Men icke förty behöva de både socker
och alla därur bildade näringsämnen,
precis som alla andra varelser. Och
då de icke själva äro i stånd att
framställa dessa ämnen, stjäla de helt enkelt
dem.
Moral ha de ingen, men födgeni.
Varhelst ett djur- eller växtliv slocknat,
en växt avlägsnat blad, grenar, frukter
och rötter, där sockerhaltig saft sipprat
fram ur spruckna frukter påträffas de,
ivrigt förtärande det överflöd på
organisk substans, de högre växterna
berett åt sig. •
Men alla äro icke lika harmlösa.
Somliga nöja sig ej med det som faller
från de rikas bord, nej, de kunna helt
enkelt förgripa sig på sitt värdfolk och
med våld beröva dem det dyrbara
material, de genom möda och
samvetsgrant arbete skaffat sig. Likväl äro de
i vanliga fall ej till freds med detta: de
röva ofta sådana mängder livssubstans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
