Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Flickorna Björncrona. Av Hugo Falk. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjusande ryttarinnan, och hon plötsligt
gav till det allra näpnaste skri och
vacklade i sadeln samt mottogs av hans
starka och trofasta armar. Det var inte
otrevligt att känna hennes lilla huvud
vila mot axeln och att flytta hennes
unga lekamen ned på jorden och så
upp igen. Och ingalunda förminskades
de behagliga känslor, som genomilade
hans bröst, av att Påsköpings
befolkning i stor procent åskådade hans
kärleksrika övningar — det gjorde dem
min själ gott att se.
Fröken Ebba Björncrona visade
tydliga anlag att under hans oförtrutna
ledning utbilda sig till en skicklig
idrottskvinna, och den berömlige
läraren utmålade redan för sig de härliga
cykelturerna i den vaknande våren, med
lärkan sjungande över svarta, -jäsande
fält och björkarnas fina grenverk
beslöjade av det lättaste violetta dis
o. s. v. Men ödet ville annorlunda.
En vacker dag, då Per Adam
Berg-qvist kom ut ur sin port för att kila
ned till stadshotellet och få sig sina
vanliga torsdagsärter, höll han på att
ramla rakt i armarna på en stor, grann,
ung dam, och då han tittade närmare
efter var det — ja, verkligen var det
inte fröken Jeanette Björncrona, den
äldsta systern, den som höjt på
ögonbrynen första gången och givit honom
en bandros i gult och rött den andra.
— Vart skall notarien ta vägen,
frågade hon och räckte honom handen.
— Ut och röra på mig, ljög han för
att inte försitta några fatalier. Och
fröken ?
— Jag har väntat på er här utanför
en hel kvart.
Nu var det hans tur att höja på
ögonbrynen.
— Ja, ser notarien, jag måste tala
vid er. Ska vi gå Tullgatan? Jo, jag
ville fråga er om en sak. Ni får inte
bli ond på mig — det kan se
egendomligt ut, ja, kanske okvinnligt också,
men i detta fall måste alla hänsyn vika.
Får jag? -
P. A. Bergqvist var för första gången
på länge fullkomligt tillplattad. Vad i
Herrans namn menade människan ? Var
hon spritt språngande ’spitalsmässig
eller tänkte hon fria själv? Helt
perplex stammade han ett "var så god",
och hon fortsatte:
— Jo, Ebba, ser notarien. Har
notarien inte märkt något särskilt med
Ebba?
På hans gapande min förstod den
intelligenta kvinnan att så inte var
förhållandet, varför hon vidtog:
— Hon har med ens blivit så dyster,
så nedstämd, så — hur skall jag säga?
— så likgiltig för allt omkring sig. Hon
lider, stackars flicka, lider grymt, men
lider i tysthet. Till och med mig, sin
enda syster, nekar hon sitt förtroende.
Det är hemskt att se henne, notarien,
se hennes tårlösa smärta, se henne blek
och förstörd vandra av och an, utan
att med ett ord ge till känna, vad som
plågar henne. Jag kan ej längre
uthärda detta, jag måste göra, vad jag
förmår och därför, därför — här brast det
stackars barnet ut i konvulsiviska
snyft-ningar och fortsatte — en smula suddigt
till följd av näsdukens plats framför
munnen — därför ville jag säga er,
hur det var fatt. Känner ni ingen skuld
i detta, då ber jag er på det varmaste,
att ni förlåter mitt ingripande, men om
ni gör det, då — hon grep den
olycklige P. A. Bergqvist i bägge armarna
och såg med sina tårdränkta ögon rätt
in i hans,. då vet ni er plikt, och
uppfyller ni den inte, är ni en — ja —
farväl!
Hovrätts e. o. notarien stirrade i
högsta häpnad efter den bortilande
gestalten. Ett sådant uppträde! Mitt på
Tullgatan och mitt på middagen! Han
sökte ordna sina tankar men kom inte
längre än till en hjärtlig förbannelse
över sin sällsporda skönhet, som drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>