Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cremonesare. Av Anton Lindström. Med 19 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och med än hos cremonesarna.
Paolo Maggini överträffades om
möjligt av sin son Pietro, men
efter dennes död 1638 började
glansen omkring deras namn
att blekna och andra toner
att ljuda för de musikälskandes
öron.
Cremona var under
1500-och 1600-talet själva härden
för instrumentmakeriet i
Italien. Trakten däromkring var
en av de mest fruktbärande
i hela Lombardiet och
översållad med kyrkor
och kloster, i vilka
målare och bildhuggare
arbetade och violinister
och andra musici
strängade sina lyror. Utan
tvivel var det det andliga
ståndets rikedomar man
hade att tacka för att
verksamheten bland
fiolfabrikanterna i Italien
blev så livlig och så
framgångsrik. Den gick i
arv genom en hel rad av
släkter, och i Cremona
var släkten Amati den
äldsta.
Man anser i allmänhet
Bresciafiolerna som
föregångare till
cremonesarna, och Andrea Amati,
som var några år äldre
än Gaspare, fick utan
tvivel sina första impulser
från Virchi, Zanetto och
Montechiari. Liksom
Gaspare tillverkade han
för det mesta altfioler,
och det var först på gamla dagar
som han började ta i håll med fiolen.
Han nöjde sig emellertid inte med
att kopiera Gaspares fiol utan
slutade med att göra om den efter sitt
eget huvud. Det enda Andreas fiol
hade gemensamt med
Brescia-fiolen var den egendomliga
kantiga formen hos ljudhålen.
För övrigt voro dessa gamla
cremonesare mycket små samt
kupiga och ambrafärgade.
Fernissan har, enligt verkliga
kännares utsago, ett stort
inflytande på klangen som blir
lidande ifall fernissan är för
mörk och färgämnet för drygt.
Ju ljusare lack, ju större
lätthet för klangen att göra sig
gällande. Vad tonen
beträffar, var Amatis fiol
lika svag som Magginis
och Gaspares, men
klangen var en helt annan,
mycket mera ljus och
öppen. Bresciafiolen
påminde om gamban, men
Amatis lilla
silverklingan-de instrument om en ren
sopran. Den var också
genom sina dimensioner
mera lätthanterlig än de
andra och gynnsam för
ett briljant föredrag.
Andreas sonson Niccola,
som dog 1684,
överträffade sin farfar högst
betydligt. Hans fiol hade
helt andra proportioner,
och vare sig det berodde
härpå eller inte, men
Niccola lyckades att till
klarheten i klangen lägga
även styrkan och
intensiteten, ehuru fiolen
fortfarande var liten.
Niccola tillverkade även stora
fioler (grandi Amati),
och dessa ha numera ett oerhört
värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
