Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cremonesare. Av Anton Lindström. Med 19 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bresciafiolerna hade en beslöjad
klang som påminde om tonen hos en
gamba, änskönt den var mera fyllig
och genomträngande, och det var denna
sista egenskap som Antonio Stradivari
(1644—1737) lyckades förena med
longuet, och den blev typisk för allt
vad Stradivarius tillverkade under
ett decennium.* Men från och med
1699 förändras förhållandet. Fiolens
längd är ungefär densamma, grunderna
för strukturen, träets tjocklek och
övriga dimensioner fastslås, men
Stradivarius återgår till den välvda
formen. Ett typiskt exempel från
denna tid är den s. k. Betts, som
tillverkades 1704. Mästaren var vid
Stradivari 1701
Stradivarius (botten),
klarheten och styrkan hos en Amati.
Stradivarius gick mycket länge i lära
hos Niccola Amati men visade genast
i början omisskännliga prov på sin
begåvning. Från och med år 1690 lägger
han helt och hållet bort sin lärares
modell och skapar en ny, som
utmärker sig för större längd, för flatare lock
och flatare botten. Denna modell, som
till formen alltså liknade
Bresciafiolerna har fått den franska benämningen
denna tid, då hans överlägsenhet
började framträda på bekostnad av Amati,
redan sextio år gammal, men ännu
skulle det dröja några år, innan själva
glansperioden inträffade (1710—1720).
Hans strävan hade länge gått ut på
att åstadkomma ett instrument
motsvarande Amatis "le grand patron", och
de båda fioler som han tillverkade år
1709 innehade redan en längd av Sö1^
cm. Den ena har tillhört lady Hallé
Ett mycket bekant instrument från denna tid är Toscan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
