Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cremonesare. Av Anton Lindström. Med 19 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och den andra Viotti, den förste som
på sina konserter gjorde den europeiska
publiken bekant med Stradivarius.
Efter 1710 ökades längden med 1\2
cm., och därefter förekommer
omväxlande såväl den ena som den andra
storleken. Från denna tid förskriva sig
flera av Stradivarius’ mest berömda
instrument, såsom Vieuxtemps, Parke,
Boissier, Dauphin, Alard, Messie,
Sarasate m. fl. Till en början nyttjade
han endast trä av inhemskt slag, men
i den mån inkomsterna ökades tillgrep
han även material från utlandet. Den
utländska lönnen, särskilt den som
över Venedig importerades från
Kroatien och Turkiet, överträffade,
åtminstone vad utseendet angår, den
italienska. Strimmorna framträdde
inte på långt när så tydligt hos
det senare träslaget som hos det
förra. Efter, år 1720 upptäcker ett vant
öga nya skiljaktigheter med avseende,
på instrumentets form. Det ser mera
robust ut, och locket och bottnen välva
sig redan i närheten av randen. Fiolens
klang får också en egendomlig skärpa,
som förlänar den ett tycke med en
Guarnerius eller en Bergonzi.
Omkring år 1725, men ej förr, har
tillverkningen passerat kulmen, och
återgången begynner. Fiolen får då ett
massivt utseende, och dess konturer
bli mer och mer svävande. Ej
underligt om den gamles hand slappades,
om ögat inte längre var så skarpt och
Stradivarius 1715. Joachims »Pester Geige».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
