Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mannen mitt emot. Av Elin Wägner. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtvivlad och utom mig av svartsjuka.
Älskade jag honom inte, då skulle jag
le i smyg, för jag vet ju, att den
kvinnan blir min bästa hämnd, ty hos henne
mötas älskarna i trapporna som
stadsbud vid en oktoberflyttning. Och när
han utlägger hur australnegresserna
är typen för den fullkomliga
kvinnligheten — smidiga, ljuva, dunkla och
hörsamma — då kunde jag gråta av
raseri, medan jag bara skrattar, när de
andra herrarna börjar med den visan.
För jag vet ju, att det är högsta modet
ibland dem och de kunna ändå inte
åtkomma en enda utan få nöja sig med
oss.
Ännu drömmer jag om hur han skall
komma tillbaka till mig en dag, när
det är för sent, och hur jag då skall
vara mild, där jag sitter stödd mot
kuddar i min bädd lik en vit viol. Och
med allt detta inom mig, skall jag
allt-jämnt sitta mitt emot honom sex
timmar av dagen! Men, det må bli hur
bittert som helst, jag skall bära det.
Chefen skall se att jag kan. Han
kommer förstås aldrig att se det, men
jag skall göra det osedd, och
medvetandet att ha fyllt min plikt, skall
vara mig nog.
När Gurli vände hemåt i
skymningen, lyste det bleka nyet på
him-melen. Hon betraktade det tankspritt
och först efter en stund, stannade hon
slagen:
Tänk, jag önskade ingenting, när jag
såg nyet, och det var första gången, *
sen jag blev så stor, att jag kunde. Jag
har slutat att önska! Gautama själv
skulle erkänna mig som lärjunge!
— Det skall bli riktigt livat att börja
min prövning, tänkte Gurli på
morgonen, när hon vaknade, men när hon
kom till arbetet, så var det nästan ingen
prövning alls! Hon tittade på mannen
mitt emot, hon blundade och tittade
om igen. Hade han blivit förvandlad
sen i går? Något hade skett, ty här
satt icke Den Ende mera, här satt en
herre, som såg bra ut bevars, men som
kunde varit bättre gymnastiserad, och
som för resten föreföll ganska sömnig,
som om han festat i går.
— Var god och kollationera, sade
han, men hennes hjärta var stilla eller
om icke stilla, så darrade det högst
obetydligt. Plötsligt blev hon röd som
blod, men icke var det han, som
verkade detta: chefen hade gått förbi och
snuddat vid henne med blicken.
Men på detta sätt blev det ju ingen
prövning att tala om. Visserligen hade
hon sina återfall, men även dem njöt
hon av och räknade sina tårar, en gång
oräkneliga.
En dag ertappade kamrer Hall henne
med att sitta och se på honom med
ena handen som kikare för vänstra ögat
och det andra’ hopknipet.
— Vad menas? röt han, och hon
flög förskräckt till, ty hon hade gjort
det i distraktion under sina ivriga
bemödanden att se honom som han
fordom var.
— Hans värde var tydligen
uppjobbat, sade hon till sig själv. Om jag
gift mig med honom, hade det varit en
dålig spekulation. Men nu skall jag
inte låta lura mig mer. Jag skall se
dem med nyktra ögon och endast
placera mig mot säkra papper.
Gurli hade fullkomligt slagit om i
sin uppfattning av mannen mitt emot.
Det hade egentligen aldrig varit någon
djup känsla, ansåg hon nu, och hon
ångrade ingenting i själva verket annat
än den tid hon satt bort på att vänta
utanför rakstugor.
Det blev vinter och vår igen, och
en dag gick chefen förbi hennes plats.
Mannen mitt emot var borta, och
chefen — o, vad hennes hjärta slog —
chefen stannade.
— önskar fröken alltjämt att flytta?
frågade han tvärt.
47. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
