Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En brottsling. Av Elsa Dahlén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Det var en förskräcklig historia.
Tora hade hört den av Manasse och
Manasse hade hört den av Lars, och
var Lars hade fått den ifrån visste man
inte. Men att den var fullkomligt sann,
det hade försäkrats från början. Men
Tora och Manasse och Lars voro alla
Sunes vänner och de bedyrade var på
sitt håll att de inte trodde ett ord.
’’Det skulle man ha sagt om någon
annan, men inte om Sune!"
På kvällen hade alla träffats. Det ’
hade bildats en liten skridskoklubb,
vari de alla voro medlemmar. Sune
var också med. Han var litet blekare
än annars. Av kamraternas hjärtlighet
förstod han att det var något som var
på tok. En av dem hade också, så
försynt som möjlig, gjort en liten antydan.
För att han skulle förstå att världen var
ond och lögnaktig.
Sune var fåordig och sade just
ingenting. Man skildes litet tidigare än
vanligt den kvällen. Sune gick sin väg
och de andra gingo sin. Ingen gjorde
en min av att göra honom sällskap, och
med en vaknad misstänksamhet tyckte
han sig förstå att man helst ville bli av
med honom, och han ville inte tvinga
sig på någon. Han tog första spårvagn
för att komma undan. Först när han
kom upp på plattformen såg han att en
annan stod där före honom. Det var
Märta Almgren, en syster till en som
han en tid ansett för sin vän, en flicka
på omkring tjugu år med ett litet fult
ansikte och goda grå ögon. Hon var
klädd i sporttröja och vit luva och hade
skridskorna hängande över ena axeln.
Han stod och såg på henne och
undrade om hon hört något och önskade
att hon inte gjort det.
Över dem rann himlen fram som
en svart flod mellan stränder av vita
hus. Reflexerna dansade i
fönsterrutorna. Hon stod till hälften vänd
ifrån honom, nickade åt honom från
trappsteget när vagnen stannade där
hon skulle av, utan att de sagt ett enda
ord till varandra. Han stod och såg
efter henne där hon gick framåt gatan,
och han kände sig bitter till sinnes
över att det är så sällan som lögner
bliva sagda.
Sune var länge uppe den kvällen.
Lampan brann ut och slocknade, han
drog upp gardinen och lät himlens
stjärnor kika in, han öppnade fönstret
och han hörde hur larmet dog.
Staden somnade och sov, och han hörde
den vakna igen med rullande avbrutna
stönanden långt bortifrån.
Sune sov inte.
Han satt på sängkanten med huvudet
i handen och lyssnade slött. Han tänkte
inte. Han hade grubblat nog, och det
hjälper inte att grubbla. Det skulle han
ändå inte få klart för sig, varför
somliga skola födas till olycklingar och
enstöringar under det andra aldrig få nog
av detta livets fröjder.
Nu var han där igen. Tillbaka i
ensamheten som han var rädd för. Inte
för det förflutnas skull, det hade
för-längesen slutat komma tillbaka igen
och anklaga. I det såg han bara en
olycka, som skulle gå över honom, fast
andra sade att det var ett brott. Folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
