Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anarkisten. Av Waldemar Swahn. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke alls. De fingo åka under en
presenning till bårhuset, där de lågo ett
par dagar för att det skulle bli riktigt
klart, hur glömda och olyckliga de
varit. Men så fanns det andra som
drogo kniv och rasade som vilddjur,
och när dessa efter ett förbittrat
motstånd släpades ut i det kalla
morgongryningsljuset, tycktes stenkolosserna
liksom börja skälva och röra på sig av
de hesa förbannelser som skuro genom
tystnaden. Ett fönster här och var
öppnades plötsligt. Ett huvud stack
fram. Man hörde en dörr stängas med
detta dova eko som bor i kyrkor och
gravvalv. Men efter en stund blev allt
åter tyst, till dess ett sömnigt godståg
rasslade fram och jagade upp alla
kråkorna vilka höllo till på sankmarken,
där den stora staden avkastade sina
brokiga sopor.
Till denna omgivning hade sökt sig
en man som kallade sig rentier Leo
Bruun. Vice värden i det yttersta huset,
där han slagit sig ned, en beskedlig
lykttändare och lappskomakare, kunde
tyvärr icke stilla de övriga
hyresgästernas nyfikenhet rörande denne
besynnerlige herreman som föredragit
otrevnaden i ödekvarteret framför
stadens komfort. Men han trodde det
skulle vara en lärd karl, för han hade
en sådan massa böcker. Rik var han
nog också, och fasligt fint hade han.
Det hade städerskan sagt. Men något
tokigt var det väl ändå med honom,
ty han fick aldrig någon post. Däremot
tog han oftast efter skymningens inbrott
emot besök av en del människor både
herrskapsfolk och sådana som sågo ut
som helgdagsklädda arbetare. Till
lykt-tändarens stora förvåning hade denne
originelle hyresgäst utvalt åt sig några
rum i översta våningen. Han vill inte
bli störd, hade han sagt. Och det
behövde han heller icke frukta, ty det låg
två våningar mellan rentiern och hans
närmaste granne. På egen bekostnad
hade han dessutom låtit tapetsera
lägenheten och sätta in en madrasserad
dubbeldörr ut mot korridoren. Det gick
väl an. Men att han alltid stannade
inne, då gumman som passade upp
honom, skulle städa rummen, kunde
varken hon eller Larssonskan eller
Hultbomskan begripa. Men eftersom
deras självaktning framtvingade en
förklaring, dekreterades det med största
bestämdhet, att herr Bruun var en
smula konstig, ty till råga på alla
obegripligheterna visade han sig både
frikostig och vänlig och inte det minsta
nyfiken.
Denne mystiske man satt en
förmiddag i sitt arbetsrum och skrev med
en mjölkfärgad vätska på ett tunt,
fyrkantigt pappersark, då plötsligt en
lång och fyra korta knackningar på
dörren kommo honom att spritta till.
Han rynkade lätt pannan, sköt hastigt
in flaskan i ett fack på det amerikanska
skrivbordet, begrov det påbörjade
brevet under en tidning och gled så med
kattrnjuka steg över den ljuddämpande
mattan ut i tamburen. En tryckning på
en knapp, och dörren gick upp, så långt
säkerhetskedjan räckte.
— I vädurens tecken slår
befrielsens timme, ljöd det ur korridorens
dunkel. Herr Bruun nickade och
släppte in en lång, axelbred man med
ljust helskägg och binokel med konvext
slipade glas. Rentiern fixerade
besökaren med en hastig,
genomträngande och en smula orolig blick.
— Stig in, sade han, och fatta er
kort, jag har mycket bråttom .. . Men
vem är ni då egentligen? fortsatte han
och kröp ihop som ett rovdjur på huk
i sin djupa buffelläderstol, jag kan inte
minnas, att jag sett er förut.
— Jag är n: r 24 i kretsen Y. och
avsänd av "honom som aldrig
förtröttas".
— Det var märkvärdigt. Så sent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
