Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard reste sig hastigt och gick
bort till fönstret. Carl-Henrik reste
sig, . Eugen satte handflatorna mot
bordsskivan —
Gerhard sade:
— Det låter som skövlar.
Carl-Henrik ställde sig bredvid
brodern, stödde pannan mot rutan och
skuggade med händerna.
— Ja, sade han, det är alldeles
rik-tigt. Det är drängarna, som skotta snö.
Marianne slog upp en ny sida.
Herrarna återvände till bordet och började
ett viskande samtal om snön. Det hade
snöat kolossalt de sista dygnen. Vägen
åt Lillhammar var nästan ofarbar.
Silverfelts släde hade kört fast vid
Gropen. Borde inte Carl-Henrik låta
ploga? Doktorn behövde kanske fara
till staden, han kunde få bud efter sig.
Hur skulle det gå?
— Ja, sade Carl-Henrik och strök
sig med båda händer över huvudet.
Han var den störste av de tre, stor
och tung. Han hade ett runt, plussigt
ansikte. Munnen trutade och ryckte
spasmodiskt som nosen på en hare.
ögonen lågo djupt, sura och små. Han
hade en butter och ängslig min,
suckade ofta och tog sig för bröstet.
— Det är alldeles nödvändigt,
upprepade Gerhard. Du måste köra med
plogen.
Och de begynte på nytt att dryfta
snöfallet och vägarna. Vägen till
Grantorpet var plöjd och åter igensnöad.
Carl-Henrik hade måst gå till fots från
vägskälet. Han insåg, att någonting
borde göras. De behövde inte ansätta
honom. Men far tyckte inte om, att
man plöjde upp vägen till Larsvik.
Gerhard knäppte händerna kring
nacken och slöt ögonen. Eugen
himlade på lampan.
— Nåja — drog han på det, svärfar
behöver ju inte veta —
En dörr gnällde. Det låga, vita taket
jämrade under fotsteg. En dörrklinka
klirrade.
Gerhard spratt till och stirrade
yrvaket upp mot taket.
— Doktorn?
Carl-Henrik öppnade dörren till
förstugan och lyssnade. Han steg ut i
förstugan, böjde sig fram och såg
kisande upp i den halvmörka trappan.
Han såg ingen människa. Det var
kanske pastorn, som gick in på sitt rum.
Carl-Henrik återvände.
— Det var kanske pastorn.
— Ja, sade Gerhard, det var
naturligtvis pastorn, som gick in till sig.
Han vände sig till Marianne:
— Vad är det, du läser?
Hon visste inte, hon såg på
titelbladet.
— Maison —
Gerhard lutade sig fram över bordet
och stirrade in i lågan.
— Vad tycker ni? sade han. Skulle
vi anmoda pastorn —?
— Neej, sade Eugen. Det tycker
jag inte. Man kan inte lita på honom.
Jag menar, han är så besynnerlig.
Marianne höll boken för munnen.
— Du me— hon sög in stavelsen
i en gäspning. Höll boken framför sig
och sade:
— Du menar, att det blir tillräckligt
besynnerligt ändå.
Gerhard skakade oroligt på huvudet
Handen riste lätt, när han skruvade upp
lampan. Nu voro de där! Kvällen var
lång, natten var lång, och nu voro de
redan där.
— Jaja, skyndade han sig, vi ber
väl prosten. Gubben skulle kanske bli
stött, om vi anmodade någon annan.
Och försåvitt jag vet, hade far
ingenting emot prosten.
— Inte mera mot honom än mot
någon annan, avklippte Marianne. Hon
reste sig långsamt ur stolen, slätade
ut kjolen. Hon gick fram till bordet,
stödde händerna mot bordsskivan.
Carl-Henrik vände sig bort. Marianne
smålog milt och retsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
