- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
789

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

själv omedvetet upphört att andas.
Blodet steg honom åt huvudet.

Och åter yttrade pastorn några
oskyldiga ord, som likväl verkade på ett
oförklarligt sätt sårande. Han sade:

— Nej, nej — det är bara doktorn.
Vem eljest?

De började tala ivrigare och
hög-Ijuddare. Marianne sade, att man icke
kunde vara doktorn nog tacksam. Hon
förklarade icke varför, men de föllo alla
fyra in i en ivrig lovsång över doktorn.
De hörde icke på varandra och sade
ungefär samma ord. Ja, han är
präktig, han är präktig, sade Carl-Henrik.
Det är en duktig karl, sade Eugen.
Pastorn inflätade några samstämmande
ord i kören. Då tystnade de fyra på
en gång, åter på ett obegripligt sätt
förolämpade av den främmande
stämman.

Doktorn steg in och trädde fram till
bordet. Han tog av sig glasögonen,
granskade dem mot ljuset, putsade
med näsduken. Han gjorde sig ingen
brådska. Slutligen besvarade han de
tysta frågorna med ett utdraget: tjaa —

Carl-Henrik drog fram en stol till
bordet, doktorn satte sig. Han
fortsatte att putsa glasögonen och gjorde
sig ingen brådska. Äntligen gränslade
han dem över näsan. Han stödde
armbågarna mot bordet och betraktade sina
vänner med en klar, eftertänksam blick,
i det han långsamt vred huvudet från
vänster till höger.

— Nu har. jag givit honom morfin.
Det blir några timmars lugn. Lilla
hennes nåd borde kanske passa på att
vila en stund. Ni andra också.

Själv stannade han uppe. Han
önskade bara någonting att dricka. Han
knep ihop högra ögat, drog upp kinden
till en obeslutsam grimas. En grogg
kanske —

Marianne sprang upp, förtjust över
att få någon sysselsättning. Hon
dämpade dock de alltför livliga rörelserna,

vred om dörrlåset mycket långsamt
och smög ut. Doktorn följde henne
med blicken, stirrade ännu några
ögonblick på dörrlåset.

Halvt frånvarande mumlade han:

— Skulle inte lilla nåden gå och
lägga sig? Jag måste säga herrarna,
att det troligen blir både svårt och
långsamt. Hjärtat är mycket ojämnt
men det är förunderligt, vilka krafter
han har.

Carl-Henrik tittade under lugg in i
lampskenet.

— Kanske — kanske att ändå —
att man kunde hoppas —

Ingen svarade. Doktorn ryckte på
axlarna. Gerhard och Eugen böjde sig
fram mot lampan. Carl-Henriks envisa
förhoppningar besvärade dem nästan
som en förebråelse. Saken var ju
avgjord, vad skulle det tjäna till att draga
den i tvivelsmål? Fars dödsdom
avkunnades redan för en vecka sedan.
Det hade varit ett förfärligt slag för
dem alla. Vad skulle det tjäna till att
riva och riva i sår, som ändå förr eller
senare borde få läkas?

Eugen sade:

— Du har alldeles rätt, doktor.
Marianne borde naturligtvis gå och lägga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0797.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free