Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var åter gubben Ahlman. Han bar
ett brinnande ljus i handen. Utan att
säga ett ord gick han, lämnande
för-stugudörren vidöppen, tvärs över salen
till rökrummet. Carl-Henrik ropade:
— Vad ska du göra? Men gubben
hörde icke. Han sysslade i rökrummet,
tände ljusen, flyttade om möblerna,
ställde ut en del i salen. Gerhard gick
hastigt emot honom, grep honom i
skuldrorna och ruskade.
— Vad är det med dig? Vad gör
du?
Gubben gav honom en ond, barsk,
hånfull blick.
— Det är hans nåd som befaller.
Hans nåd vill inte ligga däruppe längre.
Doktorn reste sig beslutsamt.
-— Vänta, vänta. Jag skall väl höra,
vad det är frågan om.
Han lämnade rummet. Ahlman
fortsatte att möblera i rökrummet.
Bröderna och svågern vandrade av och an,
de stannade i dörröppningen och
stirrade under rynkade ögonbryn på
Ahlman, som obekymrad skötte sitt värv.
Plötsligt sade Gerhard:
— Det är ju fars pojkrum. Jag
kommer ihåg, att jag har sett det möblerat
på det här sättet. Ni ska få se —
Han avslutade icke meningen.
Carl-Henrik gnuggade sig i ansiktet, tog sig
för bröstet, plockade på kläderna. Han
ställde sig framför Carlander, lade
händerna på hans skuldror och stirrade på
hans mun med sina små sura, sorgsna
björnögon.
— Är det slutet? Pastorn är ju van
vid sånt här. Är det inte slutet? Att
de vill flytta —?
Eugen sade:
— Jag går efter Marianne. Hon
skulle aldrig förlåta mig —
Men gubben Ahlman hejdade honom.
— Silverfelt! ropade han genom
dörren, han som har krafter får hjälpa
till. Carl-Henrik också.
Gubben kommenderade, och allt
tycktes dem så besynnerligt och
upp-och nedvänt att de lydde utan
invändningar eller frågor. Döden hade
kommit och trettio år suddades ut. De
voro åter pojkar, som blint lystrade
till fars befallningar vare sig de
meddelades av honom själv eller av
favoriten. De funno det helt naturligt, att
Ahlman kallade dem vid förnamnen.
Som förr i tiden fanns det nu endast
en hans nåd, en greve, en brukspatron
på Larsvik. Som förr i tiden rörde sig
allt kring en enda person, mot vars
vilja det icke gavs någon appell.
Och själva Ahlman hade återfått
något av sin forna spänstighet och sitt
siratliga sätt. Han hörde bättre, eller
låtsades höra eller inbillade sig —
— Schyss, schyss, gjorde han sig
viktig. Skynda nu bara. Greven blir
otålig. Jag hör att han knackar i
sängen —
Och när doktorn, yr och. missnöjd
stannade på tröskeln skyggande ögonen
med handen —
— Vad behagas, doktorn? Är det
något som felas? Får jag be — får
jag be — lite ur vägen —
Han skyndade med trippande steg ut
i förstugan och stötte samman med
Marianne.
— Inte gråta, fröken Marianne, inte
gråta. Herrarna — får jag be —
Carl-Henrik och Silverfelt. Nej, Gerhard
är för klen. Han där, unge man,
pastorn. Om jag får be — men gå
försiktigt i trappan. Vi lyfter upp hela
resårbotten så går det gesvint. —
Marianne tog Gerhard i famn, hon
vaggade av och an, jämrade, storgrät.
Han tog en rock från klädhängaren och
svepte kring henne.
— Gråt inte, gråt inte, upprepade
han om och om igen. Han stirrade
med tårbländade ögon in i trappgångens
mörker.
I salen vankade doktorn av och an,
muttrande för sig själv. Han samlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
