Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ihop marker och kort och lade dem i
skymundan. När de bärandes tunga
steg hördes ovanför hans huvud, blev
han stående orörlig med hängande
armar, halvslutna ögon.
Först kom Ahlman med ljuset högt
lyftat över huvudet. Han gick
långsamt, stannade vid varje steg och gav
viskande anvisningar. Sätt foten så.
Böj huvudet. Sank en smula.
Försiktigt! här är det smalt i svängen —
Carl-Henriks av ansträngning och
rörelse blossande ansikte dök fram ur
mörkret. Tårar och svett runno över
kinderna. Bredvid honom bar
Carlan-der och bördan nådde gränsen av vad
han mäktade. Han andades mödosamt,
ben och armar skälvde, huvudet riste,
så att han måste trycka det mot bårens
träkant.
Den sjuke vilade i samma ställning
som förut. Han hade fått ännu en
kudde under ryggen och halvlåg med
armarna korsade över bröstet. Ögonen
hade han slutit.
Marianne släppte Gerhard. Som
båren kom närmre rätade hon upp sig,
lutade sig alltmera bakåt. Hon ville
träda åt sidan men kunde icke röra
fötterna. I stället lutade hon sig
alltmera bakåt. Rocken gled av
skuldrorna. Hon höll händerna framför sig,
uppsträckta, med handflatorna utåt.
Hon var vit i ansiktet, tårarna
upphörde att rinna.
Hon trodde, att han redan var död.
Hon ville gå fram och kyssa hans hand
eller kanske hans kind. Men hon kunde
icke. Hon tänkte: När han ligger
därinne, när han ligger stilla. Jag kan
inte komma åt att kyssa honom nu, när
de bära honom.
Hon kände en stark kyla först kring
halsen, så sjunkande ned över axlar,
bröst och rygg. Hon trodde att
ytterdörren stod öppen bakom henne och
ville vända sig för att stänga. I
detsamma märkte hon, att sjuksköterskan,
som med ljus i hand gått bakom båren,
kom fram emot henne. Marianne
kunde icke lida sjuksköterskan. De få
stunder, hon vistats i sjukrummet,
hade hon funnit någonting utmanande,
någonting förebrående i systers sätt.
Det var, som om hon inför dottern velat
understryka de tjänster, hon gjorde den
sjuke. Det var likväl inte Mariannes
fel, att fadern hellre betjänat sig av en
främling.
Nu gick alltså sjuksystern rakt fram
mot Marianne. Hon följde icke den
döde som alla de andra. Hon gick rakt
fram mot Marianne, trädde henne tätt
in på livet och såg henne rakt in i
ögonen.
Det är far, som har sänt henne,
tänkte Marianne. Han har sagt henne,
att jag inte höll av honom. Han har
sagt henne någonting ohyggligt och nu
kommer hon till mig —
Sjuksystern slog plötsligt armen
kring hennes liv. Marianne skrek till.
Hon sjönk ihop. Gerhard tog henne
under armarna och bar henne med
systers hjälp till soffan i salen.
När Marianne vaknade ur
svimnin-gen hade hon genast alltsammans klart
för sig. Far är död. Jag fick inte tala
med honom. Han sände mig syster
för att säga mig, att jag aldrig hållit av
honom. Skulle en främling ha suttit
vid hans bädd, om jag hållit av honom?
Och nu får jag. aldrig mer tala med
honom.
Hon tänkte samma tanke fram och
tillbaka, fram och tillbaka. Till en
början hörde hon icke eller fäste sig
icke vid sorlet omkring henne. Hon
kände att någon höll henne i hand.
Det yar antagligen syster. Hon drog
åt sig handen men öppnade icke
ögonen. Hon trevade med fingrarna
på soffdynans broderi och letade ut
mönstret. Det var salssoffan. Alltså
låg far i rummet bredvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
