Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hon började undra över, att man
talade så högt.
Högt och fort, så att hon, ännu helt
yrvaken, icke kunde följa med orden.
Men rösterna kände hon igen. Det var
Carl-Henrik, det var doktorn, det var
Eugen. Hur kunde de tala så högt
i rummet utanför hans rum? Det lät
ju som gräl. Carl-Henrik jämrade,
men det var icke någon högtidlig sorg
i rösten, det var hans vardagliga
klago-ton, som påminde om kornknarr eller
ett osmort hjuls ständigt återvändande
gnissel.
Så småningom uppfattade hon orden,
först doktorns.
Han sade:
— Jag kan ingenting göra. Jag kan
inte hindra honörn. Det är
omöjligt. Det blir barnens
sak.
Vem skall han hindra?
undrade Marianne.
Och nu Carl-Henrik:
— Är det inte din sak?
Du som är läkare! Ska du
inte hindra att han tar livet
av sig? Det är utmärkt —
det är präktigt — en
dödssjuk gammal man —
— Just därför, avklipper
doktorn. Jag har ingenting
vidare att göra och avsäger
mig allt ansvar.
Nu flyta stämmorna åter
ihop, och hon är för trött att
hålla dem isär, för trött att
förstå orden. Någonting
måste ha inträffat under
hennes svimning och det är
om det, de tvista. Hon skulle
helst vilja somna igen. Om
hon skulle be syster hjälpa
sig in i ett annat rum? Men
det är inte heller bra att
vara ensam. Just nu är det
kanske bäst att höra deras
stämmor, brödernas, Eugens.
Hon hör Gerhard säga:
— Jag gör det inte, jag gör det inte.
Därefter blir det tyst. En stund.
Dörren till förstugan öppnas.
Marianne lyfter ögonlocken så pass, att hon
genom de ljusskimrande ögonhåren
nätt och jämnt urskiljer pastor
Car-lander.
Är det om honom de tvista?
Han säger:
— Grevens släde är förspänd.
Marianne kniper hastigt och hårt
ihop ögonen. Hon blev rädd. Hon
vet fortfarande icke, vad det är fråga
om, varför de tvista, vad det är för en
släde, pastorn talar om. Men hon blev
rädd. Hjärtat börjar dunka. Och
tvisten börjar på nytt ännu häftigare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
