Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En enkel historia om en god kvinna. Av Elisabeth Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En enkel historia om en god kvinna.
Av ELISABETH HÖGSTRÖM.
Kerstin Bäck gick fram och tillbaka
på plattformen, i väntan på snälltåget
norrifrån. På andra sidan om
stationshuset stod bredsläden med filtar och
pälsar, och Jan kusk hade fullt upp
med att hålla unghästarna lugna.
Det var en kall vinterafton, ett par
dagar före jul. Skymningens blåa
skuggor drogo sig allt tätare
tillsammans, medan stjärnorna tändes.
Kerstin hade ansetts självskriven, att
åka ner och möta sin blivande svåger,
docenten Göran Helledorf, som varken
hon eller någon av de andra sett förut.
Med det tåg, som en halvtimme senare
kom från Stockholm, skulle fästmön,
syster Viva, som var målarinna,
anlända. Deras eklatering var bestämd
till annandag jul, och de skulle nu fira
helgen i det livliga Bäckska hemmet på
Vallby.
De övriga systrarna voro redan
hemma. Den äldsta, Amelie, hade
kommit i förrgår med sin kapten och
tre barn, Ebba och hennes rådman
samt deras småflickor i går, Sara,
filosofie kandidat och lärarinna,
anlände i morse, och nu till sist
väntades älsklingsbarnet och hennes
hjärtanskär.
De kommo de, tänkte Kerstin, när
allt var pyntat och fint, och tyckte det
var bara som det skulle. Men om de
hade en aning om, hur mor och hon
gnott med slakt och bak, rengöring och
julklappar! En härlig tid var det ändå,
denna knogiga beredelse till
midvinterfesten ! Var syssla fick sin
alldeles särskilt festliga prägel, och
Kerstin log och sjöng dagen lång. Far
gick, som väl var, på jakt nästan var
dag, kunde inte uthärda allt bråket
därhemma och de voro så innerligen
belåtna att vara av med honom litet.
Mor blev så bekymrad sista dagarna
att inte tiden skulle räcka till.
— Kerstin, min tös, du glömmer
väl inte att sätta degen till
smörbakelserna i kväll? Och förklädena till
Ebbas småflickor, vem skall hinna sy
dem?
— Det gör en tomte frampå
nattkröken, skall du se, mor lilla. Gå nu
bara snällt och lägg dig på
sängkammarsoffan en stund, så kommer jag sen
och väcker dig med kaffe.
Söndagen förut hade inte varit
mycket lugnare, ty då hade Kerstin,
liksom alla jular, hon kunde minnas,
kuskat omkring till alla de små
stugorna, där förråden ej voro så rikliga.
På varje ställe lämnade hon av en
korg med kaffe och socker, kött och
korv och pepparkakshjärtan och granna
karameller åt barnen. Det kom ett milt
skimmer över gamla, slitna drag, när
hon stod på tröskeln och ropade: God
jul! För var och en särskilt hade hem
ett vänligt ord och ett ljust leende,
och det var rent obegripligt, att hon så
på pricken kunde komma ihåg, vad
alla ungarna hette och hur många de
voro. (Det ändrades nämligen mycket
ofta slutsiffror.)
Nu var det i alla fall lyckligt och
väl undanstökat, allt det där, och nog
var det en skön känsla. Hon kunde
inte låta bli att gnola en polska, där
hon gick och smällde fötterna mot
varandra för kylans skull. Men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
