Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En enkel historia om en god kvinna. Av Elisabeth Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kerstin med ett brev i handen. Det
hade kommit med posten för en stund
sedan, och inuti låg endast ett tjockt
pappersblad, utrivet ur Vivas skissbok,
varpå de skrivit: "Intet moln på Italias
himmel, och ännu mindre på vår. Vi
plocka rosor och strö bladen över
varandra. Hälsning till er alla därhemma
från Viva och Göran."
Hon läste de få raderna om och om
igen, och kände plötsligt hur något sved
till inom henne. Hon kunde inte
glädjas såsom nyss åt ariornas vippande
på gräsmattan eller humlornas
brummande sommarsång. Det blev livlöst
och blekt alltsammans inför den lycka,
brevet bar bud om. Dé voro två. Hon
var ensam. Varför fick Viva allt? Men
å, varför jämföra just med henne? Hon
bävade ett ögonblick, kände det som
om hela jorden gungade och sviktade
omkring henne, men gick sedan modigt
till botten, böjande sig under
sanningskravet. Därför att––––––. Hon
älskade honom. Hon hade funnit det
varje människa letar och törstar efter:
tvillingsjälen från Skaparens hand. Men
en annan hade redan gripit om den,
och ropat: mitt! Ja, det betydde inte
så mycket att icke få äga. Kärleken
hade dock inte gått förbi henne, hon
var befunnen värdig, hennes hjärta
kunde älska! Det var en glädje,
svindlande stor, men het så att den brände
ett svidande sår i hennes jungfrusjäls
vita salar. Och den lade på henne ett
så gränslöst stort ansvar. Hon måste
förmå så mycket hädanefter, växa sig
stark i sin hemlighet, och ge av denna
styrka åt de många, som hade det svårt.
"Ej nogen sjael kan alle favne,
hvis ikke först han elsked en —"
Hon hade alltid tyckt förut, att de
orden voro paradoxala, men nu förstod
hon dem. Kärleken är icke till för att
stegra egoismen, utan för att sprida ljus
i världen och göra människorna större
och bättre. Hon måste lära sig att
offra, inte krypa undan för
verkligheten och gå och pyssla om och klema
med sin egen längtan. Nej, ut i
vardagen skulle hon, vara käck och glad
och aldrig, aldrig ge tappt. —–––––-
Och så gick hon med raska steg och
högburet huvud upp på verandan till
fru Bäck, som rensade spenat.––––
Den sommaren kom sedan något, hon
länge fruktat: doktor Wern bad henne
bli hans hustru. Det gjorde henne så
ont att bereda honom smärta, men
något annat än nej kunde det ju icke
bli. Ty han var icke en natur, åt
vilken man kom med något halvt; vad
han längtade efter och begärde var
just det, hon icke hade att ge. Häri
låg dock på intet sätt, att hon fattat
något beslut att aldrig gifta sig. — Nej,
inte alls. Hon kände mer och mer att
i detta arbete utåt, som hon gick upp
i och älskade, fanns dock icke hem för
det ömmaste och innersta i hennes
kvinnohjärta. Moderligheten hos henne
vaknade och växte, och hon sade sig
själv, att om hon mötte en man, som
hon aktade och höll av, och som var
till freds med vad hon kunde ge, skulle
hon gärna lägga sin hand i hans.
På hösten reste hon till Vivas nya
hem i Uppsala. — Det är det vackraste
och smakfullaste, jag någonsin sett,
sade hon till Göran, då de gingo
omkring i våningen och tittade.
— Ja, det är ju ädelstenens
infattning, och då borde ju var linje vara
skön. Men kom nu in till mig i min
egen håla. Där är det annorlunda, må
du tro.
De trädde in i ett mycket stort och
luftigt rum. Inga gardiner för fönstren,
men gott om blommor, kaktus,
cykla-men pch rosenträd.
— Jag tycker om att veta, att något
lever och blommar, och fångar
solstrålarna sig till kraft och näring, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
