Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En enkel historia om en god kvinna. Av Elisabeth Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lantbruksskolan representerade all
hans bokliga bildning. Men han hade
varit mycket ute bland människor, var
talför och obesvärad, stor och ståtlig,
och en förmögen och aktad man. Han
hade kommit dit till orten för ett år
sedan, köpt en av de större
egendomarna och slagit sig ner där.
Kerstin hörde först talas om vilka trevliga
bostäder, han låtit bygga åt sitt folk.
Sedan träffades de vid en
mjölknings-kurs nere i byn, där de bägge voro
intresserade, samt på föreläsningar av
olika slag. Han följde henne hem,
och de började rida ut tillsammans
ganska ofta. De trivdes så synnerligen
väl i varandras sällskap. Han gick en
tid och funderade, men hans starka,
sunda kärlek avlivade snart alla
betänkligheter angående hans enklare
ursprung, och han tog helt resolut bladet
från munnen och friade. Hon svarade
honom ärligt och naturligt:
— Jag håller så mycket av dig,
Sven, och sätter dig så högt, att din
fråga gör mig innerligt glad och stolt.
Men först måste jag säga dig öppet:
Jag älskar dig inte så som man djupast
menar det, med det innersta i
personligheten, ty det har jag för tid och
evighet skänkt åt en annan. Bed mig
inte säga hans namn, jag kan inte
lämna ut det. Men han har ingen aning
därom, och det varken har haft eller
kan någonsin få något med hem och
äktenskap att göra.
—■ Nå då så. En känslosak utan
yttre verklighet till följd och
omgivning brydde han sig icke om, blott han
finge henne till hustru.
— Du vet ju och förstår så mycket
mer än jag i vissa saker, men ändå
känner jag mig aldrig tafatt och bunden
inför dig, utan kan tala med dig om
allting. Vi ska hjälpas åt, du och jag,
att göra folk gott, och åt oss själva
ska vi reda oss ett riktigt rart bo. Han
lyfte henne på sina armar, och bar
henne i triumftåg genom beteshagen.
De fingo det också så bra
tillsammans. Just på deras ettåriga
bröllopsdag fick Kerstin en son. Det var Per,
och nästa år kom Anders. Hon stod
på trappan om kvällarna med den ene
på armen och den andre vid handen,
och tog emot Sven, när han kom från
arbetet, ty han gick oftast själv med i
allting. Den blå- och vita
bomullsklänningen såg så sval och ren ut, och
hon var själv en sannskyldig bild av
hälsa och glädje. Sven strålade över
hela sitt solbrända ansikte.
På vintern när det inte var så brått
med jordbruket, hade de ordnat ett par
avgiftsfria kurser, som kunde vara till
nytta för gårdens folk. En månad hade
de haft en ung agronom, som föreläste
varannan kväll om husdjursskötsel, och
sedan hade det hållits en vävkurs för
unga flickor i ena flygelbyggnaden, och
lärarinnan hade bott hos dem. Åt varje
familj höll Sven två tidningar, en
höger- och en vänstersinnad. — Så
lära de sig att reflektera själva, sade
han. När de sedan i samråd givit Edvin
Larsson, deras stalldräng, en egen liten
jordbit, och därmed omintetgjort hans
bestämda avsikt att resa till Amerika,
voro de överlyckliga.
Varje söndag kommo skolmästaren
och Stava till middag, tills en klar
höstdag döden kom och hämtade den
gamle. Kerstin fick det gamla klaveret,
men alla sina böcker hade han till allas
förvåning testamenterat till docenten
Göran Helledorf. Stava flyttade till
Näset för alltid. Hon fick ett av de
ljusaste och varmaste rummen, och där
satt hon i lugn och frid, och tuggade
sina gryn, samt stickade strumpor åt
Per och Anders.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
