Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Enighed.» En historia från Nordsjön av Axel Ahlman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"ENIGHED."
EN HISTORIA FRÅN NORDSJÖN AV AXEL AHLMAN.
I långa åsar rullar landet ner mot
havet. De resa sig oroligt, nyckfullt
och djärvt, och när stormen brusar
fram över dem, leker det i krönens
bränning av gröna bokskogar. Men
på sluttningarna ligga gårdar, vita
korsvirkeslängor, halmtäckta, med storkbon
på taket och väderbitna blyglas
skimrande som jätteopaler, infattade i
mur-grönsrevornas slingrande arabesker.
Sådant är landet, mil efter mil, odlat,
bebyggt, rikt. Men just innan det når
kusten, några få kilometer blott, stelnar
det.
Åsarna sjunka förläget ner till små,
anspråkslösa kullar, den leende
lövgrönskan byts mot martallarnas mörka,
dystra, och de myndiga bondhemmanen
ersättas av tröstlösa, fattiga torp.
Men ännu mer skall havet
förödmjuka sin eviga fiende, det hårda,
trotsiga landet. Förgiftat av salt, vind och
väta bleknar detta. Myllan bytes i sand,
ett oroligt, trolöst element, hälften vän
och hälften fiende. Och sist och ytterst
bryter Nordsjön mot ödestranden, leker
i den rasslande strandmalen, spottar sitt
förakt långt upp över klittrens
vandrande vallar i ett frätande, bittert skum,
liv mot liv, makt mot makt, öde mot
öde.
Men vad striden mellan elementen
icke förmått, har människan.
Hon har betvingat båda. Hon har
byggt hem mellan de irrande dynerna,
stängt deras väg, så långt hon behövt
det, och lagt havet under sina fötter,
en tjänare, som bringar bröd i huset
53. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
