Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Köpenhamnsarabesk. Av Hjalmar Söderberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strömlind satte sig genast ner och
skrev följande syar:
"Hälsa gubbarna och tacka för
pengarna. Och hälsa W. att han vid sin
framskridna ålder snarare borde vara
angelägen om förbättringar i helvete."
Konstnären Strömlind skred med
svensk grandezza genom Köpenhamns
gator. Han hade svart redingote, grå
byxor, cylinderhatt och guldbågade
glasögon. Han såg inte ut som en
artist. Man skulle snarare ha tagit
honom för teolog eller "ung man i
verken". På postkontoret vid
Köb-magergade blev han av tjänstemannen
anmodad att legitimera sig. Han hade
förberett sig på detta. Han drog upp
ett stort, sigillprytt dokument ur
bröstfickan och överräckte det med en stel
bugning. Tjänstemannen läste:
"Som Högre Grader behagat
utnämna min Bror till Klar och
Befallande Öv er kommendör"––––––-
Strömlind hade som nybakad
student recipierat i Par Bricole. "Klar
och Befallande Överkommendör" är
lägsta graden. Längre hade han aldrig
kommit.
— Vaersgo, 500 kr.!
— Mange tack. Farvel!
Dagen vär vacker. Lätta
cirrus-moln. Ingen tryckande värme, ingen
pinande blåst. Strömlind tog en
promenad utåt Langelinie. Bortom
Sundet blånade den skånska kusten.
Strömlind kände ingen längtan efter
förbättringar varken i förgrunden eller i
himmelen.
På återvägen inåt staden gick han
genom Amalienborg. Utanför en av
slottsportarna höll en fil av eleganta
ekipager. Han iakttog herrar i
praktfulla uniformer och herrar i redingote,
som han själv. De flesta hade ett
visitkort i handen och försvunno innanför
slottsporten. Vad var det fråga om?
Ah, det var ju sant, kungen var sjuk.
Allt bättre folk i Köpenhamn,
diplomater och så vidare, går till slottet och
avlämnar sina visitkort.
Strömlind tog fram ett visitkort,
gick in genom den öppna porten,
uppför en mattbelagd trappa i hälarna på
en grön uniform, lade sitt ansikte i
allvarsamma, bekymrade veck och sitt
visitkort på en silverbricka, som
sträcktes fram av en röd lakej med
guldkanter.
I en liten mörk antikvitetshandel i
en sidogata köpte han en ametist och
ett "kattöga". Han ämnade låta borra
ett hål genom ametisten och bära den
i en silkessnodd närmast kroppen: han
hade läst hos en gammal författare, att
det skulle vara bra mot dryckenskap.
Kattögat skulle han ha till en kråsnål.
Då han kom ut ur butiken, blev han
tilltalad av en fattig man, som sade:
— Undskyld, Herre, er De ikke
Skuespiller?
— Nej, svarade Strömlind.
Den fattige mannen stod tankfull
ett ögonblick.
— Undskyld, sade han, men kan
De ikke gi mig lidt til en bajer
allige-vel?
— Jo, sade Strömlind och gav
honom 25 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
