Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Köpenhamnsarabesk. Av Hjalmar Söderberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En liten kines tassar omkring och
salubjuder sitt hemlands gudar i en
korg. Det är mest små Buddhabilder,
som likt Carl Larssons lilla Suzanne
sitta och grubbla över att de ha "en
knapp på bara magen". Strömlind
köper en gud för två kronor och ställer
upp honom framför sig på bordet. Han
är trött på att vara en gudlös man.
Äntligen kommer kyparen med
beckasinerna. De dofta härligt.
Men i samma ögonblick stormar ett
muntert jaktsällskap in från gatan,
fyra, fem rödmosiga, svettiga,
högröstade godsägare, kammarjunkare,
herrskapsbönder eller vad som helst,
med gevär, jaktväskor, valthorn och
hela attiraljen och — o faslighetens
faslighet och krona! — följda hack i
häl av en skock vilda djur!
(Strömlind har hundskräck. Det är
ett arv från hans far. Han minns hur
han en gång som pojke rodde i en liten
båt med fadern tvärs över
Kanholms-fjärden, tre timmars väg i motvind,
för att hälsa på en gammal bekant.
Då de äntligen närmade sig den
gästvänliga stranden och bryggan, möttes
de av glatt hundskall. Far och son
vände ögonblickligen båten, utan att
ett ord behövde växlas om saken, och
rodde hem igen.)
Hundarna tyckte, liksom Strömlind,
att beckasinerna luktade gott. En av
dem, en stor brun och vitfläckig
fågelhund med stora melankoliska
idiotögon, lade utan långt betänkande bägge
framtassarna på bordet och högg den
ena beckasinen. En kamrat följde
exemplet och nappade till sig den
andra. En tredje visade tänderna och
morrade, dels åt kamraterna, som
redan hade försett sig, dels åt
Strömlind, som inte hade mer att bjuda på.
3trömlind reste sig, blek,
skräckinjagande.
— Tjener! Kellner! Herr Ober!
Hovmästarn ! Herr kammarråd! Herr
konferensråd!
(Värden på Wivel är "kammarråd".
Det är inte något skämt i stil med det
svenska "källarråd", utan fullkomligt
allvar.)
Det blev liv i tjänarskaran.
Hovmästaren kom, värden själv kom, en
distingerad och förbindlig äldre herre.
— Det er meget kedeligt, sade han.
Den herre skal selvfölgelig faa nye
beckasiner.
— Nya beckasiner! Det tar ju en
halvtimme, och jag dör av hunger!
För att inte tala om min förstörda aptit!
Första villkoret för att jag skall stanna
ett ögonblick längre på denna lokal är
att de där herrarna bli utsparkade
tilllika med sina vilda djur! I motsatt fall
anlägger jag rättegång, jag vänder mig
till mitt lands beskickning, jag fordrar
skadestånd för en förstörd dag! Livet
är kort och varenda minut är dyrbar
— det vet De nog, herr kammarråd!
Och vad skall min gamle far säga,
om det kommer till hans öron, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
