Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greven satt redan i släden, insväpt
i vargskinnspäls och med skinnmössan
dragen ned över öronen. Ansiktet
tycktes nu ännu mer avtärt och
vax-blekt. Pastorn bäddade in honom i
filtar, fäll och fotsack. Han lät det
ske, rörde sig icke, gav inga
anvisningar, yttrade icke ett ord. Han såg
oavlåtligt framför sig som man ser på
den väg man har att färdas en ljus,
klar dag.
Pastorn sysslade med beskäftig iver
kring släden och hästarna, kände på
seldonen, drog åt remmarna, tryckte
ned pinnarna, friade tömmarna från
hästsvansen. Kusken hade följt med
plogen, det var stalldrängen, en sexton
års pojke, som skulle köra. Han
klängde långsamt upp på bocken, sömnig
och fumlig. Han klappade i händerna
för att hålla dem varma och gned sina
röda, pojkrunda kinder. Carlander
räckte honom tömmarna och satte sig
upp bredvid greven. Pojken steg ännu
en gång av för att knäppa fotsacken.
Marianne kom hastigt ut från salen.
Eugen tog henne i armen och frågade,
vad hon tänkte göra. Hon ville lägga
en kudde bakom hans rygg. Eugen
sade:
— Fråga honom, vart han tänker
sig!
Marianne steg nedför trappan med
kudden i famn. Hon lade vänstra armen
mot faderns rygg och sköt honom något
framåt för att bättre kunna ordna
kudden. Han gjorde icke något försök att
vända sig om, men Marianne hörde
honom säga:
— Tack vackert, tack vackert.
Hon gjorde inga frågor, rörde helt
lätt vid den magra halsen i det hon
slog upp pälskragen. Drängen visslade
åt hästarna och släden gled ut.
Genast rusade herrarna bort till
stallet och vagnshuset. Två slädar drogos
fram, stallfogden hjälpte dem att spänna
för. De gåvo sig icke tid att tända
lyktor. Marianne gick ned på
stallbacken, insvept i fars bäverpäls, som
släpade och drog upp snön högt upp
på benen. Hon skakade av köld. Eugen
ville sända henne tillbaka in, men hon
brydde sig inte ens om att svara. Hon
satte sig i första släden. Det var ingen
tid för resonemanger. Doktorn tog plats
bredvid henne och Eugen gränslade
kuskbocken.
— Färdiga? ropade han.
— Färdiga, svarade Carl-Henrik.
Snön föll alltjämt men sparsamt,
föret var efter plogningen tämligen gott
om än något löst. Varken Eugen,
Marianne eller doktorn kunde erinra
sig om den första släden haft lyktorna
tända, det var därför omöjligt att
avgöra hur pass försprång den fått.
Kanske var den helt nära. Eugen
vågade icke köra för fort. Det var
visserligen månljust men mulet och snön
lyste endast helt matt.
Med stark fart var det gjort i en
handvändning att köra fast i en driva,
om hästarna däremot fingo sköta sig
själva, skulle de sannolikt följa vägen.
Men det gällde att veta vilken väg,
tre kilometer från Larsvik kom första
vägskälet. Vart ämnade han sig? Det
lönade sig icke att fråga de andra om
den saken. De hade så helt tappat
huvut att de helst velat stanna i lugn
och ro vid brasan, lämnande gubben åt
sina nycker, åt natten och en förryckt
prästs omsorger.
Eugen Silverfelt till Kolsnäs hade
för sin del icke förlorat besinningen,
han hade inte ens blivit särdeles
överraskad. Var det tänkbart, att Henrik
Brenner skulle ligga och dö helt stilla
och beskedligt som annat gott folk?
Att han skulle lämna denna världen
utan ens ett försök att ställa till besvär
och oreda ? Eugens erfarenhet av
svärfadern pekade inte precis i den
riktningen. Allt från den tid då han, herren
till Kolsnäs, en välboren och mäkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
