Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rik man, måste smyga friarestigen fram
som den eländigaste fattiglapp,
utskämd, utvisad, utkastad, hyste han
den största misstro till kära svärfars
hjärta och förstånd. Vart ämnade han
sig i natt? Var kunde han göra den
största förargelsen?
Han mindes sitt bröllop. Det stod
hos faster Ullan, då kära svärfar själv
på inga villkor ville befordra ett dylikt
elände. Han mindes skräcken, när
gubben äntligen kom körande en knapp
halvtimme före vigseln. Faster rusade
bort till fönstret: Han kommer, han
kommer — Det skulle vara glädje det
där, systerns och värdinnans angenäma
överraskning. Men han hörde nog, hur
gumman hickade till av pur
förskräckelse. Och han mindes så oändligt
tydligt hur det kändes, när gubben —
lätt och spänstig i gången som han var
på den tiden — gick rakt emot honom
utan att hälsa på någon, stannade
framför honom. Hu! Och så att alla hörde
det: Min käre Eugen, skulle vi inte
kunna enas om en kompromiss? Du
får hennes mödernearv, och jag behåller
flickan —
Jo, nog mindes han. Alltså: Vart
ämnar han sig i natt? Var kan han
göra den största förargelsen?
Eller den gången biskopen visiterade
kontraktet! Hovstallmästaren
behagade själv köra för hans högvördighet,
en gammal studiekamrat, f. d.
informator på Larsvik. Och herr
hovstallmästaren gick så långt i ödmjukhet, att
när biskopen satt vid patronus bord
på Kolsnäs, satt hovstallmästaren i
vagnen utanför grindarna, åt matsäck som
en dräng och vaktade hästarna, som
på inga villkor fingo sättas in i
Kolsnäs’ stall.
Nå, det var småsaker och om tycke
och smak skall inte disputeras, herr
hovstallmästare. Men processen! Den
eviga, skamliga processen om
vattenrätten i Kolbäcken. Den hade nu varat
i fem år och utgången var lika klar
som den processandes orättfärdighet,
men i fem år hade den hindrat
Kols-näs’ bruk från att anlägga en nödvändig
kraftstation. Och hade inte svåger
Gerhard trätt emellan och med böner
och föreställningar förmått honom att
icke gå till högsta instans, så skulle
den väl hindra fem år till —
Plötsligt reste han sig, böjde sig.
fram, svängde piskan och snärtade
två, tre, fyra gånger —
Marianne skrek till.
— Vad är det? Vad är det?
Eugen sjönk tillbaka på kuskbocken,
han småskrattade för sig själv.
— Å, just ingenting sade han.
Jag kom bara att tänka på en sak. Nu
vet jag, vart han ämnar sig.
Klago-tiden — du vet över utslaget —
utlöper först i nästa vecka. Han ämnar
sig till stan för att tala med advokaten.
Marianne suckade^
— Om det inte vore något annat —
Carl-Henrik höll inne och lyssnade.
— Hör du? sade han till Gerhard.
Hör du, hur Eugen piskar på? Han
har spårat upp honom.
Och han gav hästen ett hårt rapp.
Men Gerhard grep honom kring
handloven. Vad var nu detta? Skulle de
verkligen arrangera en kappkörning?
Det var ju meningen att följa honom
på avstånd för att vara till hands om
så behövdes. Vad tänkte de egentligen
säga far, om de hunne upp honom?
— Oj, oj, oj, mumlade Carl-Henrik.
Det är ju förfärligt! Vad ska vi göra?
Släden gjorde god fart, den gled i
en sväng upp på snövallen, och gled
några ögonblick på en mede. Gerhard
började sprattla för att komma loss ur
fallen. Han var rädd.
— Håll dig stilla, röt brodern. Men
Gerhard bände och slet i fotsacken.
Så fick han en hård stöt mot armbågen.
Hela släden fick en törn och kastades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
