- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
876

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

in i drivan. Den främre släden hade
stannat,

— Kan ni då inte skrika i tid,
grälade Carl-Henrik. Vi kunde ha kört
oss fördärvade. Varför stannar ni?

Han krängde sig ur och gick fram
till Eugen. Marianne hade rest sig upp
i släden. Doktorn höll henne med båda
händer stödjande kring livet. Han
suckade av ansträngning.

Eugen viskade:

— Titta där! Han har tagit av in
på Vallstavägen.

De hade hunnit ut i skogsbrynet, där
Larsviksskogen tar slut, några hundra
meter från vägskälet. Längre bort till
vänster blänkte en lykta, så långt bort
att den icke syntes större än en stjärna.

— Ja, det är en lykta, sade
Carl-Henrik. Där finns ingen stuga. Det
är deras lykta.

Efter en stund sade han:

— Kanske att. han tänker sig till
Vallsta? Till Battwyhls?

— Till Battwyhls? upprepade
Gerhard, som äntligen krånglat sig loss ur
fotsacken. Marianne vände sig om.

Den rör sig ju inte. Ser ni inte, att
den står stilla.

Och hon ryckte tömmarna från
Eugen.

— Så kör då, kör då, de ha fastnat
i snön. Å herre gud, han fryser ihjäl —

Eugen tog tömmarna, klatschade och
släppte lös. I vägskälet svängde han
så tvärt att doktorn sträckte upp
armarna för att ta emot sig i fallet. Men
släden kom på rätt bog. Marianne
ropade:

— Nej, kör, kör!

Men Eugen saktade farten:

— Det är inte han, det är
snöplogen. Ånej, jag visste nog, att han
skulle fara till stan.

Emellertid fortsatte han fram mot
ljuset för att möjligen få några
underrättelser. Det var rättaren, som bar
lyktan, han höll den lyftad över huvu-

det för att bättre kunna se de
ankommande. Han sade:

— Är herrskapet också ute?

Han berättade, att snön packat sig
för hårt, drängarna måste skövla undan
det närmaste. Eugen frågade, hur långt
de tänkte ploga. Rättaren svängde
med lyktan, krängde med axlarna. Vad
är det med honom? undrade Eugen.
Varför är han så förlägen? — Rättaren
sade:

— Det tör väl bli mindre snö i
skogen. Och Vallsta har nog plogat sin
bit.

Eugen hoppade ned från bocken,
tog lyktan och gick fram till plogen.
På sidan om högra plogvingen stod en
släde. — Carl-Henrik! ropade han. Han
höjde lyktan. Då såg han två stora
svarta ögon i ett gulvitt ansikte, två
stora blänkande ögon, som ingenting
tycktes se.

Eugen svängde om på klacken. Han
räckte lyktan åt rättaren. Skenet föll
över Mariannes ansikte. Han såg att
hon redan upptäckt släden. Han grep
hästarna vid betslet och ryggade dem
några meter.

7.

Kusken lämnade plogen, bytte till
sig stallpojkens kuskkappa och mössa
och tog tömmarna i gamle grevens
släde. Han var förargad över att
stallpojken fått köra för hans nåd och i
förargelsen låtsades han sig ha mycket
brått, rev och slängde, grälade i
skägget. Han var den ende, som yttrade
något eller företog sig något. Rättaren
ville angöra sin lykta vid
fimmel-stången, men kusken slängde den i
drivan, han behövde den inte. Däremot
tog han dombjällran från plogens
förhäst för att undvika sammanstötningar
i mörkret. Plogen sattes nu åter i
gång och efter den följde i sakta mak

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0884.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free