Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grevens släde. De andra båda dröjde
kvar till dess att plogen vänt i
skogs-brynet och kört ut på gärdet. Då följde
de den ensamma bjällran in i mörkret.
Klockan gick redan på fem, men det
skulle dröja ännu dryga två timmar till
dagningen. Och i Vallstaskogen var
mörkret fullständigt ogenomträngligt.
Det blev hästarnas sak att finna vägen.
Eugen hade sina egna hästar, och som
vägen bar åt Kolsnäshållet lågo de hårt
och envist i selen. Dombjällran kom
gång på gång oroande nära. Det var
också svårt att i mörkret kontrollera
farten. Eugen måste ibland stanna för
att giva bjällran nödigt försprång.
Egentligen var det kanske en
överflödig försiktighet detta. Gubben måste
ha sett honom vid plogen och visste
således att åtminstone magen följde
honom i spåren. Men möjligheten att
bliva anropad och kanske befalld att
vända var obehaglig nog. Om icke
annat skulle Marianne bli skrämd, och
Carl-Henrik och Gerhard skulle
sannolikt ta till flykten —
Carl-Henrik hade i själva verket
redan börjat tröttna. Han var sömnig,
han ville sova. Om det roade kära far
att göra en slädtur med prästen, så
angick det varken honom eller syskonen.
Var det riktigt vackert att smyga sig
efter honom, som om han vore en dåre
eller en förbrytare? Och vad skulle
han säga, när han slutligen upptäckte
dem? Och hur skulle de förklara sig?
Carl-Henrik började stånka — å — å
— åhå —
— Gerhard, viskade han. Ja? Vad
ska nu detta tjäna till? Om far vill
hälsa på gubben Battwyhl, på tante
Lotten — det är väl hans sak. Vad
har vi med det att göra? Det vore väl
så gott det — om det kunde bli en
försoning med Battwyhls — Gerhard?
Men Gerhard svarade icke.
Carl-Henrik drog långsamt in tömmarna och
beredde sig att vända. Då ryckte
brodern till sig piskan.
— Kör! befallde han, och slog blint
framför sig. Snärten träffade hästen
över ögonen. Carl-Henrik måste resa
sig upp och slå tömmen kring livet.
— Är du galen! skrek han. I
mörkret! Jag ser ju inte vägen.
Vad är det då med honom? undrade
han. Gerhard, som är så rädd att välta!
Och nu här i mörkret! Han fick inte
bukt med hästen.
— Håll ur vägen, ur vägen! skrek
han. Slädskärmarna gnisslade mot
varandra.
Eugen ropade:
— Vad tar du dig till ? Han är strax
framför —
— Det är Gerhard, svarade
Carl-Henrik, han är tokig. Låt bli piskan,
hör du! Jag kan ju inte hålla honom.
Hör! Hör! Där ha vi fars bjällra —
Gerhard sade:
— Kör om honom!
— Köra om? Om vem? Köra om
far?
Gerhard upprepade:
— Kör om honom.
— Då får du förbanne mig ta
tömmarna.
Gerhard kastade ifrån sig piskan och
tog tömmarna med båda händer. Han
förstod genast, att han inte skulle kunna
hålla hästen tillbaka. Bättre då att
lossa en smula och låta honom springa
sig trött mellan snövallarna. Det var
ännu en halvmil till Vallstaallén. Han
ropade i ett: — Se upp, se upp, se upp
— Och när nu bjällran hördes allt
närmre, började också Carl-Henrik
ropa:
— Håll ur vägen —
De körde förbi. De hunno uppfatta
kuskens svordom och snäsiga tillrop,
men mörkret var så tätt att de varken
kunde urskilja släde eller resande.
Carl-Henrik sade:
— Nu körde vi om far.
Han lutade sig tätt intill Gerhard,
trots mörkret hade han hållit armen
för ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
