Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu hör jag bjällran, sade
Carl-Henrik. Alldeles tydligt.
Gerhard tände en ny cigarrett.
— Gud bevare mig för all rabulism.
Jag anser att man bör tåla åtskilligt av
sina dagars upphov. Men inte skam,
inte skandal. Då har han själv brutit
mot sina förfäder och sina
efterkommande. Och han är ju sjuk. Tänk på
det! Han vet inte vad han gör —
— Det har allt ljusnat något, sade
Carl-Henrik. Han ledde hästen ett
stycke längre in i allén. Raden av
mörka ekstammar trädde nu tydligt
fram mot den blåskiftande snön.
Bjällran ringde.
Carl-Henrik ställde sig bredvid
brodern, gned händerna mot varandra.
— Vad tänker du säga?
— Det får bli stundens ingivelse.
Så mycket vet jag, att den här gången
slår jag inte ned ögonen —
Hovslagen hördes, fimmelstångens
gnissel, knastret i seldonen. Plötsligt
tystnade bjällran.
Carl-Henrik sade-.
— Nu tappade de bjällran.
Han gick ett stycke upp på vägen,
vände hastigt.
— Gerhard, Gerhard — de ha
stannat —
Släden hade stannat i lä för den sista
trädraden. Bröderna kunde urskilja två
mörka figurer som rörde sig fram och
tillbaka i skogsbrynet. Antagligen hade
någonting kommit i olag. Carl-Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
