Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville hon fara hem till lillan. Hon visste
på pricken att det var tre och en halv
mil från Gropen till Kolsnäs. Och om
det hade varit trettio och en halv mil,
så skulle hon ändå ha farit hem till
lillan. För nu ville hon se om lillan.
Doktorn kunde flytta över i
Carl-Henriks släde, och Eugen kunde stanna
på vägen, om han hellre ville det, men
nu skulle hon hem. Fars tillstånd
kunde de underrätta henne om per
telefon, och om så vore, skulle hon
återvända till Larsvik redan i afton. Men
nu skulle hon hem.
Häremot gavs ingen appell. Doktorn
hade gärna följt hennes nåd till
Kolsnäs, men hans plikt bjöd honom att
återvända till Larsvik för att invänta
den ostyrige sjuklingen. Han tog
avsked i släden och började lossa sig ur
fallen. Men Carl-Henrik sade:
— Vänta tills vi kommer till Gropen.
Nu ha vi bara en halvmil till Grantorp
och jag ville gärna titta in till Eva.
Doktorn hade ingenting emot att titta
in till Eva, som var en liten nätt och
älsklig kvinna. Han gnuggade
händerna och sade:
— Då få vi frukost.
Carl-Henrik blev helt förtjust vid
tanken på en liten familjefrukost i hans
hem. Förhållandet mellan Eva och
släkten var givetvis av ömtåligaste art.
Hitintills hade han för faderns skull
måst hålla henne alldeles i skymundan.
Nu var det icke längre nödvändigt och
hans strävan skulle bli att närma henne
så mycket som möjligt till syskonen.
Från Gerhards sida väntade han inga
svårigheter, men desto fler från Eugens.
Marianne var i detta som andra fall
oberäknelig. Han hoppades emellertid
att ett sammanträffande mellan de båda
damerna skulle undanröja alla hinder.
Eva var enligt hans åsikt oemotståndlig.
Carl-Henrik krystade därför fram
en inbjudan även till Silverfelts.
Svågern låtsades, att han icke hörde. Mari-
anne avböjde men på ett mjukt och
älskvärt sätt. En annan gång skulle
hon gärna vilja — för ögonblicket var
det lillan som ovillkorligen krävde
hennes närvaro.
— Men du skulle få se min pojke
också, frestade Carl-Henrik, blossande
av iver och förlägenhet. Han är inte
dum. Nej, minsann.
Marianne skakade på huvudet men
smålog helt vänligt. — En annan gång,
en annan gång. Snart.
Just som slädarna sattes i gång, sade
hon:
— Tänk om far har kört till
Grantorp.
Carl-Henrik sysslade med tömmarna
och uppfattade inte riktigt hennes ord.
— Vad sa hon? frågade han Gerhard.
Men Gerhard hade haft sina tankar på
annat håll. De åkte en stund under
tystnad. Plötsligt höll Carl-Henrik inne
och frågade:
— Trodde hon, att far kunde ha kört
till Grantorp?
Han smackade åt hästen, klatschade.
— Varför i jösse namn skulle han
ha gjort en sån omväg. Fara runt
Gropen för att komma till Grantorp?
Gerhard sade:
— Ja. Den andra vägen är ju inte
plogad.
De yttrade ingenting vidare om den
saken. Eugen, som hade lång väg
framför sig, körde en stund i skritt för att
låta hästarna pusta. Carl-Henrik
klatschade gång efter annan otåligt med
piskan men gjorde icke något försök att
köra förbi. Han måste ju i alla
händelser invänta doktorn vid Gropen.
Gerhard hörde honom stånka och pusta.
Han betraktade honom från sidan,
munnen ryckte oavlåtligt, hela kinden ända
upp till ögat skälvde i spasmer.
— Är du trött? frågade Gerhard.
Carl-Henrik skakade på huvudet.
— Nej, bevars, nej, bevars. Han kör
så fördömt långsamt.
56. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
